Till min sol

Om jag ens var, var jag där ingenting är, tills du kom och jag blev till. Efter vad som kändes som en evighet, lös du plötsligt upp min rymd.
Vi var bara två punkter av ljus, ytterligare en evighet ifrån varandra när tomrummet fylldes.
Medan evigheten passerade kom du närmre mig, bländade mig.
Ju närmre du kom desto mer levande blev jag.
Som en villkorslös existens beroende av varandra var vi skönheten som gömde sig i tomhetens hörn.
För att mötas, lysa upp och hålla en del av den borta.

Jag kan inte längre minnas tiden som var innan du blev min.
För också det är en evighet sen.
Som det är en evighet sen nu våra himlakroppar möttes.
Men hur evig tiden än känns så är den aldrig mer evig än tiden som var innan, eller den som kom efter.
I en evighet svävade jag ensam, i evigheter längtade jag efter dig och i evighet har jag nu älskat dig.
Det är först nu jag önskar att evigheten faktiskt levde upp till sitt oklanderliga rykte.
Nu när jag i evighet ska lämna dig och i en evighet se tomrummet mellan oss växa igen.

Men aldrig kan jag klandra tomrummet min älskade, där jag fått leva i evigheter med dig.


Min sol,
min älskade,
din måne,
din älskade,
för evigt,
tills tiden gått vidare.