Stråken ligger stilla
i sitt fodral. Så mycket
musik som passerat. Nu
förgånget och borta. 

Tonat ut och tyst.
Tagelstrån som förlorat
fästet i någon ände,
torkat harts. Så många minnen 

lagda på varandra
som tonerna i ackord, klingar
hågkomster. Suddas bort och
ersätts. Då jag ser tillbaka 

över musiken hör jag den
som om den var min och ändå inte.
Så nära och så avlägsen. En musik
som livnär sig genom att 

tugga konsonanter och andas vokaler,
och så mycket annat som inte hörs,
som samlats i fodralets mörker
och blodröda sammet.