Tåget löper skyndsamt över järnvägen,
Från utsidan tränger tågets väsnande dån in i kabinen.
En kupe tidning sitter fastkilad i sätet framför mig. Och i takt med att tåget vibrationer följer tidningen dess rytm. Den hänger bara med. Och gör vad som förväntas av den.
Jag ser mig omkring på tåget. Vissa sover ovetandes, Somliga blänger ut på världen genom fönstret, medan andra sitter nerborrade i sina datorer och mobil telefoner. Jag studerar dem noga. Alla ser ledlösa ut, Människorna kopierar följsamt tågets alla rörelser. Vissa ler då och då. Men de ser hjälplösa ut. Vi följer alla med tågets manövrar, Så även jag. Ett svagt surr från småprat och hörlurar konkurrerar med tågets skrikande ljud.
Känslan av hopplöshet fyller mig när jag ser mig omkring. Tågets högtalare säger något. Jag lyssnar inte.
I samband med att tåget saktar in kliver en kvinna ombord och sätter sig bredvid mig.
Ännu en ledlös själ mot en hopplös destination tänker jag.


Det har blivit mörkt,
Jag vänder mig mot glaset för att se ut. I mörkret möts mina ögon av ett obekant ansikte. Hans ögon är röda och hans ansiktsuttryck är kallt. Mannen stirrar sorgset in i mina ögon, Jag försöker läsa av hans blick. Det är inga vackra ögon, Men de ser snälla ut. Lampljus sveper förbi rutorna i mellan åt, Varje gång försvinner mannen i rutan för en kort sekund.
Vem där undrar jag, Och varför ser blicken så tom ut? Det finns ju en hel värld där ute vill jag berätta. Men ingen av oss orkar prata.
Jag fortsätter stirra på mannen. Ju längre jag studerar hans ögon desto mer främmande blir han.
Det blir ljust, Och tåget saktar in mot station. Mannen försvinner, Jag önskar jag kunnat ge honom en kram.
Jag väljer att lämna honom ensam i mörkret. Och trycker upp min jacka för att täcka rutan.
Och låter huvudet falla mot den samtidigt som jag stänger mina ögon.
Kvinnan bredvid mig pratar i telefon, Jag hade glömt att hon satt där.
Hon pratar mycket försiktigt, Det är bra tänker jag.

Min musik i hörlurarna har slutat spela för länge sen.
Plötsligt hörs samma röst från högtalaren som berättar att vi strax anländer i Stockholm.
Jag fylls med ångest ut i fingerspetsarna. Går jag av tåget så måste jag möta verkligheten igen.
Kvinnan bredvid mig och människorna runt omkring börjar långsamt vakna till liv. Jag studerar dem, De har åter tagit kommando över sina kroppar. Nästan alla packar ihop sina tillhörigheter och stressar sig upp i gången för att så snabbt som möjligt komma av tåget. Vissa ser mer stressade ut än andra. Men alla ska av.
När tåget är tomt har jag ännu inte rört mig.
Jag stirrar ut genom fönstret på alla som stressat av.
Då ser jag den främmande mannen igen. Hans syns inte särskilt bra i ljuset inne på stationen. Jag inbillar mig att han försöker få mig att gå av.
Jag samlar ihop mina saker tar på mig jackan och ser ut över alla tomma säten De var alla fyllda med människor jag aldrig kommer se igen.
Jag tänker på den sovande kinesen, kvinnan bredvid mig, unga killen med mobil telefonen och på den medelålders killen i grå kostym. Jag undrar var deras fotsteg kommer ta dem.
Jag kliver av tåget. Perrongen är nästan tom på folk.
Jag fortsätter ner mot underjorden och möts av alla stressade människor.
Det är som en motorväg för människor.
Jag stannar och ser mig omkring, Jag möts av många blickar. Det är inga snälla blickar.
Jag verkar ett hinder mot deras destionation. En man stöter till mig hårt. Han vänder sig snabbt om tittar mig i ögonen och fortsätter snabbt med strömmen. Jag undrar vad han tänkte.
Långsamt börjar jag gå med strömmen. Folket som uppmärksammar mig är de som tvingas ändra sin vägriktning
I tunneln ser jag en tiggande man, Han är ovårdad och sitter lutad mot väggen med utsträckta ben. Han har krulligt långt brungrått hår, rynkig hy, smal näsa och ett tomt ansiktes uttryck.
Kläderna bär på mycket historia, Det är ett par slitna ljusa jeans och en militärgrön smutsig jacka. Framför honom har han lagt sin mössa och i den kan jag syna några få mynt. Knappt för att få ihop till en måltid.
Jag känner efter i mina fickor efter småpengar, Våra blickar möts men fickorma är tomma. Jag försöker tvinga fram ett sympatiserande leende. Men han vänder bort blicken när han insåg att det var allt jag hade.
Jag tar upp min mobiltelefon för att verka sysselsatt som alla andra. Och ser att klockan börjar bli mycket, Jag bör röra mig hemåt.

Och på en sekund är verkligheten ikapp mig, Alla måsten.
Jag går i takt med strömmen, Mot nästa tåg.

Jag kliver på tåget och hittar ett ensamt bord, Min tillhörigheter placeras närmast gången för att markera att mitt revir.
En kvinna slår sig ner framför mig
Jag undviker att se henne i ögonen. Men får kännslan av att iakttar mig då hennes kropp är vänd mot mig. Men jag avstår att se vad hennes ögons blickar faller över.
Jag vrider och vänder på mig för att hitta en bekväm area där mitt synfält inte når henne.
I glaset upptäcker jag samma främmande man som på föregående tåg. Han får mig illa tillmods.
Jag väljer återigen att blunda för omvärlden. Och faller i sömn.