Det sägs att det är en god idé att ha en fallskärm. Vad det skall vara för sorts fallskärm beror förmodligen på vem man är. Den skall helst vara rätt packad för att sedan kunna veckla ut sig på något annat sätt än rent godtyckligt den dag och stund man blir tvungen att ta steget och hoppa ut. Ett liv utan fallskärm kan verka hopplöst. Det vill säga att det blir mer eller mindre omöjligt att göra det där hoppet ut i det okända om man inte samtidigt har en fallskärm, vilken tryggt skall veckla ut sig så man kan sväva i trygghet istället för i total skräck och okunnighet om hur resten av livet skall ta sig ut när man väl tar mark igen. Eller rättare sagt, utan fallskärm kommer man förstås att falla som en sten och slå ihjäl sig. Om man alls hoppar alltså, eller blir mer troligt utkastad från hög höjd. Ändå är det nog så att man förr eller senare måste ta steget rakt ut i luften och hoppas på att landningsplatsen varken skall vara alltför hård eller befinna sig alldeles för högt för att garantera en landning utan inre blödningar och brutna ben. En fallskärm som direktörer och politiker brukar förse sig med, den är perfekt för hoppet. Den kanske till och med duger för fler än ett hopp eller för att fler än en skall kunna delta i hoppet. En del människor köper aktier, en dyr bostad eller ser till att ha barn som kan försörja en. Hur säkra sig en framtid utan att ha något att falla tillbaka på om och när den där dagen och stunden kommer? Kan man kanske spela ihop till en framtid, vinna på spel så mycket att det går att leva på vinster utan att bry sig om sin pension, som kanske bara blir en folkpension. Tänk om man är en sådan där dussinmänniska som sällan eller aldrig vinner? Man kanske vinner en sorts grundplåt som man kan göra ens lycka blott man kan förvalta så den växer eller fås att räcka varje dag fram till slutet. Ett sätt är förstås att bestämma ett slutdatum, kanske för att man fått besked om att ens tid är utmätt. Då skulle det gå att planera för att hinna med att göra allt det där man vill göra. Exempelvis två år att ha på sig för att slutligen ta ner skylten den 14 april två år senare. Då har man något att gå på. Frågan är väl varför det skall behövas en deadline för att man alls skall försöka sig på att 'börja leva'. Man kan exempelvis låta någon flytta in sig hos en, sedan kan man söka dyra lån tillsammans eftersom det är lättare att få lån om man bor tillsammans med någon och söker lån tillsammans. Lån som skall betalas över en period av låt säga en tio tolv år. Fast man tänker bara leva två år och betala då också i två år, resten av pengarna är förstås till för att göra allt det där man vill göra. Sedan försvinner man bara, oavsett om man faktiskt lever eller dör sedan. Man kan misstänka att det finns ett antal människor som faktiskt gör så också. En tråkig omständighet är förstås om man verkligen får pengarna, men blir överkörd redan nästa dag och inte hinner göra allt det där underbara som pengarna skulle räcka till. Man kan förstås undra över om det alls skulle ha hänt om man aldrig hade lånat pengarna. Man hinner kanske tänka igenom hela förloppet där man ligger och förblöder på gatan medan folk runt omkring undrar över varför ambulansen dröjer så. Det gör den för att den har blivit försenad, omdirigerad till en större olycka eller för att personalen har så taskiga arbetstider att de aldrig hinner ta rast och just nu har bestämt sig för att äta i sjukhusets personalmatsal. Den som råkar vara samma som alla andra på sjukhuset äter i. Gäster, personal och före detta eller blivande patienter. Det tar tid att stå i kö för att få beställa maten och när man väl kommer fram är just den rätt man vill ha slut och så kan man inte bestämma sig för att ta den där smörjan som de andra tvingas välja eller om man skall ta en sallad eller bara en lång smörgås och en kopp hett. Eller så är ambulansen verkligen på väg, men på grund av besparingar för underhåll av bilen så tar inte bromsarna och ambulansen kör ner i närmsta vattendrag istället.