Jag står nere vid kärnen en höstkväll.

Solens bleka strålar lyser upp den gula skogen.
vattnet ligger spegelblankt. Skogen speglar sig
i vattnet. Tystnaden är total.

Plötsligt bryts tystnaden av en storloms hesa skrikande
och den spegelblanka ytan bryts av storlommens vingspetsar,
när han doppar dem i sin flykt över vattenytan.

När Lommens sista skrik tunnats ut, sänker sig den
sammetslena tystnaden åter över kärnen