och våra steg ekar tomma medan vi håglåst sätter den ena foten framför den andra i sakta mak mot varsin evighet

dina skor är för små och skaver medan mina är alldeles för stora av alla krav och förväntningar som rasslar bakom oss precis som tomburkarna bakom veteranbilen på vår bröllopsdag

och det var jag som ville ha ett vinterbröllop, gnistrande vitt och oskuldsfullt med heltäckande klänning och vit päls och min känsliga bleka hud dold för ögon som ändå inte bryr sig utan som deltar av plikt och gratismatens lockelse

men det blev inte så för vi bara lunkade på i vardagen, kompromissade bort våra drömmar och tassade runt i en döende svanen balett för att inte trampa varandra på de känsliga tårna

och det var inte förrän jag klättrade upp i ett träd som jag såg att min horisont inte är densamma som din och att min är så mycket vidare

ormbunkarna dolde okynnigt den stig jag borde valt och när jag hittade den igen fick du mig att titta på en vacker kärleksfågel som flög sin kos och jag missade den nästan på nytt

och jag hörde dina halvhjärtade protester men kände på mig att hjärtat inte hade något med dem att göra och därför var det inte så smärtsamt som jag trott

jag ser inte riktigt var jag sätter fötterna men magkänslan och fnittret bakom naveln och jublet inuti min bröstkorg manar på mig medan barfötterna känner in vartenda tallbarr

att jag ler är inte din förtjänst och att jag lever igen är inget annat än en bedrift som får alla tiders gudar att skåla i både vin och ambrosia

och när solen dalande riktar sina strålar mot tallens skrovliga stam lyser kopparguldetsfärg på dem upp min rätta stig

med lätta steg går jag den väg jag borde gått och är glad över att det aldrig finns något som är för sent så länge man fortfarande lever