Jag tror att du hatar mig för att jag visade dig dina brister och fel.
Du hatar mig istället för att ta ansvar för din del av skulden.
Jag förtjänar inte detta. Inte alls.

Vi har så olika syn på vår relation och på varför det blev som det blev.
Du skyller allt på mig, att det är mitt fel att vi gick under.
Delvis är det det. Bara delvis.

Jag skulle kunna släppa det om det inte vore för ett barns skull.
Vårt barn, som du behandlar likadant som du behandlade mig.
Men du lär dig aldrig. Lyssnar inte.

Nu lider hon av panikångestattacker och är sönderstressad.
Hon vill inte bo hos dig, och du skyller fortfarande ifrån dig allt.
Det är dig själv du borde hata. Inte mig.