min livsnerv har singlat mellan slantar
nu har allt fallit
mellan broarna jag raserat
med mina sorgsna ord

icke finns den sanna poet som är munter

här har du mej

jag är en ytterligt sorgsen poet
du kan plocka upp mej från golvet

för det var där dom lämnade mej

Och jag ber om ursäkt
Stillatigande har jag låtit mitt liv rinna bort i en flod av felaktiga bedömningar. Som om allt kvittade. Som om livet vore oändligt och allt kunde gottgöras senare.

Trots att tiden rinner fortare än kvicksand.

Och ingenting kan någonsin gottgöras.

Trots att tiden är över, och jag tänker på det jag förlorat, alla chanser att leva. Jag har missat att leva, så är det. Och jag tänkte på alla irriterande karlar som jag vräkt ur mig spydigheter till. Som om jag måste stå på deras axlar för att nå upp till bardisken.

Jag tänker på honom, Han som som kanske såg. Med dom nakna ögonen. Jag som skrattade.

En röst sade

//:Kanske han bara ville kyssa dej.
Kanske fanns det någon kärlek därinne. I hans dunkla ögon. Något som Du inte kunde se. ://

Allt förutsätter jag. Som om vore jag överlägsen.

Cynismer och bittra blickar.

Jag borde be om ursäkt.

Jag ber aldrig aldrig honom om ursäkt.

Jag slutar aldrig längta.

Och jag slutar aldrig bygga skyddsplank.

Men plocka upp mej från golvet sen, där dom lämnade mej