När jag var liten så hade jag en bror som sprang bort,
En natt så ensam och klar,
Han försvann ensam, vid ett stormande hav,
Senare i livet fann jag honom, berusad, i en rökig bar,
Han stod upp, log, tog i hand omedelbart,

Han bad mig komma med, vi gick längs nattsvarta gator,
Han bodde i ett skyffe på stranden,
Han grävde fram nyckeln ur den fuktiga sanden,
Han lät sand rinna mellan fingrarna ur handen,
Vi steg in i fotogenlampans flackande sken,

Där inne var det fullt av Katter,
Besynnerliga små liv,
Man fick vara försiktig med sina kliv,
Jag hörde havet i viskningarna från hans liv,
Hans sade: livet hade varit som sandpapper hårt och torrt,

Jag frågade vem han var,
Han sade att han kanske var jag,
Att att hans andetag var mina andetag,
Att hans nätter också mynnade ut i min dag,
Som bäckarna som kryper mot ett hav,

Jag var nog inte berusad när jag steg upp,
Men nog var jag tankspridd nog att sätta mig,
Under den exploderande himlen där stjärnorna kan hypnotisera dig,
I skenet kunde husvagnen hans kanske ha fascinerat mig,
Vad är det som fört mig till vissa stränder och inte till andra?