Vem står där på en perrong i snöslasket,
Vattenmassorna plaskar med sina vita hjässor mot vår sprickande damm,
När snön klibbar så i kragen i tristessen och i blasket,
Ett skepp sjunker stilla, hjälpöst, en oändlighet från hamn,


Himlen och marken, under oss, över oss - en klibbig gråhet,
Likt en snöboll som man kramar hårt i vantarna,
Kristallerna gnistrar, iskalla, vassa, där i vår ensamhet,
Plask i öskebrunnen över rostiga slantar,


Nej, vem står där i dimman?
Förblindad av snön som yr,
Kan jag för mitt inre öga skissa dig, ur patrasket,
Kunde jag klandra dig när tankarna bryter upp och flyr?