när vi möts...

först blygsel, trevande fram,
ena foten fram, hålla i väskan,
sedvanliga rörelser
bekräftelsens trygghet
nödvändighetens rörelseschema..


sen lite lekfullhet,
gäckande
halvt pockande
våra kroppar liksom utforskar rummets möjligheter
likt en fågel, som prövar sin vingar
halvt okontrollerade rörelser..


så småningom
ömhet
rummet fylls av skugga
dofter
dovhet
en ny helt annan nödvändighet tar över..


våra kroppar liksom ställer upp
börjar gradvis inta positioner
liksom inför ett slutuppgör


till slut
våra kön
ljud och dofter förebådar det åstundande..


likt spelare i ett urtida drama
med allnaturen som vittne
intar våra kroppar triumferande sina segerpositioner
kataklysmiskt
liksom skrattande åt resten av världen.


tillsammans bryter vi Formens mönster
som söker efter regelbundenhet
och förankrar dess fulländning
i ett här och nu.

Det är kroppsspråket;

liksom som i viskleken,
den gradvisa övergången,
har den första formen förbytts mot en annan

...liksom den fullbordade Formen i början skulle ha tett sig genant, ja rentav opassande, är den nu självklar, i sin egen rätt!