på landsvägen som sträcker sig ut i atmosfären
går en flicka som drömmer
och en man och flyttar runt på stenar och svär

lite längre bort, bortom tredje dimmridån...

forsen sprutar urskillningslöst fram ur granskogen
naturen, som hänger i luften
är befläckad med synd
här kan kvalen höras ända ut i förorten

man kan se
hur en sol lyser
och färgar hav som silver
och låter himlen blänka som guld.

där nere brinner små eldar
som man nu leker med.

över korstågen
svävar fåglar
i virvelvindarna och luftströmmarna
med stumma hjärnor i extas

vid dagens rand kan man också se..

hur molnen och snön har färgats vita av mannens säd
som aldrig vill ta slut.
hur hav formats av tårarnas outtrötliga flöde
barnen, som dansar ringdans, hand i hand

på kyrkans väggar, på reklamskyltarna
på satelliterna som virvlar runt i atmosfären
återfinns blod, säd, hårstrån och saliv

hos människan som strävar fram i landskapen
finns det som kan kallas för
lycka och olycka
fulhet och skönhet
godhet och ondska

-


under Orions bälte

där nere

under dånet från bälten av sten och meteorregnen
hänger, liksom ett förklarat mysterium
vår planet Jorden
i sin oändliga skönhet
befriad från damm och smuts
men som den klaraste droppe vatten.

tänk att vi ändå, så ofta, låter rädslan, rädslan för varandra, rädslan för det okända, prägla våra liv
istället för att låta våra liv och vår själ vara behärskade,
av vår skapelses skönhet..