Likt en oförväntad gled han förbi platsen där själar vilade sina ögon.
En plats av sorg och vemod, tidens fördömda och de sista välsignade.

Där beskådas en ängel vila, tunga vingar av den lättaste fjäder.
Sörjer en fallen fördömd, i regnets tunga dyster.

Giver en hand till denne som likt en förgiven skänker tårar till en en gång älskad.
Giver ro i form av en hand på dennes axel.

Men i evig ro finner ingen sorg. Och med det fanns regnet inte mer.
Och solen sken åter.