Farväl och välkommen tillbaka har blivit så oskiljaktigt.
Jag har blivit så mörbultad av denna resa mellan sten.
Stenar som kvinnor som trycker mig i mitten likt två positiva magneter.
Är detta natten som för alltid förbli vinter.
Är jag din till sommaren och hennes under höstens så konkreta dal.

Vad förblir jag mellan er två?
Om blott en kunde visa styrka och om blott en kunde ge efter för mig.
Förstå att jag är till havs, men jag kan inte längre läsa stjärnor som er.
Vart är den stjärnbild som kan leda mig från er och dessa intressedödande drogernas rev.

Kanske söker jag mig neråt för att finna något nytt.
Något ni inte förstår eller kan yttra er om.
Kanske ska jag förbli till havs och endast blundra er kärlek vid behov.
Som en viking, förkroppsliga min förlorade son.