Jag börjar tröttna på nattens berusade bussresor, men också det umgänge som erbjuds om jag stannar kvar. Här går vi som klockan men står stilla i livet. Här är vi så ofta att dörrvakten öppnar åt oss, som om vi var kungar här. Kända ansikten överallt men inget som faller i smaken. Någon vän tjatar om att jag ska ta kontakt med någon brud som har ett bakdel att dö för. Inte fattar mina närmsta att mitt intresse för kvinnor är helt dött. Intresset finns inte där men inte heller orken för tjatter, frågar henne om hon ska med och ta en cigg och pissa under bron.
Så jävla trött på alkoholen och längtar hem, någon sorts inbillning att vi har det bättre där. Som om jag glömt vad som väntar. Jag står som likgiltigheten själv med enda stoltheten i näven. Ändå är hon all over my space, aldrig att man skäms som shitface.
På bussen är tankarna glasklara och jag vet att det är alkoholen som förstör mig. Väl av bussen så springer jag på ett tjejgäng som frågar om jag vill följa med som en nödraket i nöd och lust.
Jag kliver in genom porten, med andnöd in i hissen. Kollar mig i spegeln och ser hur gravitationen hänger i ögonen och hur läppen har spruckit igen. Ringer på hos vännen, ingen svarar så jag kliver in. In i vardags rummet, och precis som medusas offer så är alla mina polare stenade. Cynisk eller synsk? Inte bryr jag mig. Jag har inga förväntningar längre. Kan bara be att Uppsala räddar mig.
Jag lägger mig på golvet och får sällskap. Somnar med en katt bredvid mig, viskar till katten att hon är den enda som förstår mig. Hon viskar tillbaks och säger det är livet som förstört mig.