Vi gick från, vi drar till allt är bra när det är bra. När fan blev vi oundvikliga? Det är medvind hem till mig men vi ska traska i motvind till dig. Somliga nätter står jag inte bara utanför o ser på utan blir del av isbjörnars galenskap. Jag som suktat efter denna tid då jag kan citera en idol och leva mig in i det beklädda molnets värld. Jag vill inte längre bara existera som en annan helt vanlig som alla andra. Jag kräver mer från detta sinne jag blivit främmande för. Vart är dem romantiska stordåden och dem totala förlusterna? Vart är glädjen och vart är sorgen? Existerar inspiration? Det bara måste hända något, åskstormar eller solstorm, jag är helt oberörd av stillheten och vägrar bli bekväm igen. Jag är rädd för vardagen, ensamheten. Jag vill aldrig leva som om jag vore tjugotvå igen.