Det är forfarande lugnt
Trots allt som händer kring
Våran jord som sover tungt
När som den vänder kring
solen så att tider
mellan åhundraden glider
tillsammans och blir ett;
kontiniumet

Den är forfarande hel
Den man trodde var trasig
Det finns inte några fel
Fast man trodde var knasig
Isarna som smällter
Universum inte vällter
långt från jordens blå karamell
Hörs inget vapenskrammel

Oss själva blott det plågar
när vi sitter på en gren
Och sakta att vi sågar
På var sida våra ben
Grenen som snart brister
En murken gren man mister
Och snart de spirar hopp
när det bildats en ny knopp