Tiden den bara går och går, för varje år så känns det som att jag missat det med ett hårsmån, det jag missar är tiden för att förstå livstilen jag suktar så efter att få.

Letar efter lyckan att bli besmyckad med guld från nacke till tå men ens samtidigt så undrar jag om det är det här livet jag vill leva på.

Tiden sätter gränser något vi inte helt kan förstå oss på, det tiden ger oss är flera tiotals år att slita oss ut på att stressa sönder för, för att tjäna guldet så vi kan visa det vi krigat för.

Men vad är då lycka om tiden sen ändå kommer och tar livet ifrån oss och det vi lämnar är det materiella som sedan ändå kommer att förbrännas för att bekosta sig livet som jag krigat för att få.

Det svåra att förstå är att tiden inte ger oss det livet vi förtjänar att få för det tiden ger oss är stress att hinna uppnå det samhället kräver oss på.

Självklart sätter vi mål och tiden ger oss möjligheten att uppnå men missar man så är det tiden som inte var nog att för att hinna nå det vi så länge siktat mot för att få.

Tiden är vår begränsning så kallad ofullkomlighet och hinner vi inte så försvinner vi med tiden, rinner ut ur nya generationens minnen för tiden gör att de knappt själva hinner med den livsstil för den dem brinner.

Lev med tiden som att det inte finns något hinder och skapa minnen för det är där tiden inte kan sätta hinder.