En hemlängtan har slagit rot i mitt bröst.
Fast att jag sitter ensam på mitt rum?
Om inte detta är hemma, vart är det då?
Drömmar börjar smälta ihop med verkligheten och jag kan inte längre skilja på vad som är dröm och vad som är verkligt.
Dock gör det mig inget, när jag drömmer får jag en känsla av att jag kommer närmare hem.
Som att gå på stigen som leder ner till ditt hus, och värmen utav att snart vara hemma hettar genom hela kroppen.

När min kropp dör kommer min själ att komma hem, det är jag säker på.
Men kroppen min kommer inte få vila än.
Den har ett jobb utföra.
Vad vet jag inte, jag vet bara att jag måste vara här utav en anledning.
Och den anledningen ska jag finna.
Tills min själ hittar hem.