Jag har sökt mej tillbaka till min barndom det senaste dygnet, och skrivit om min och mina syskons uppväxt, skickat mail till dom angående åren 1965-1972; mina första 7 år i livet som jag inte minns så mycket utav, i alla fall inte hur det var i vår familj den senare hälften utav 60-talet; mina syskon är 10-14 år äldre än mej så dom borde minnas, men dom kanske inte vill minnas för det hände en del mycket tragiska saker då; vår bror Håkan omkom hösten 1967 när han blev påkörd utav en lastbil, m.m.

Jag lyssnade på The Beatles igår natt och jag fick så sköna känslor, mina 3 systrar lyssnade på dom och kanske också min bror, så naturligtvis lyssnade jag också på denna musik + på Tages, Hepstars, Rolling Stones med flera pop- och rockgrupper.

Idag har det varit tyst från mina syskon, och jag känner mej dum som utsatte dom för dessa mina reflektioner och spekulationer; "Bigmouth strikes again and I have no right to take my place in the human race." ~ sjöng Morrissey i The Smiths......
När ska jag lära mej att hålla käften och inte tvinga mej på människor utan att fråga om lov först? Jag är poet och författare och jag vill blicka tillbaka i tiden, jag vill minnas och bearbeta dom negativa sakerna som hände för att sen lämna dom och helst radera dom ur själ, hjärta och minne och sen gå vidare i livet. Jag vill också minnas allt det positiva som hände i det förflutna men som är begravt under alla traumatiska händelser, under alla katastrofer och kriser; all kärlek, glädje, samhörighet, lek, humor och bus, till exempel när min storebror drog ett skämt för mej och min kompis så att vi låg på golvet och skrattade så att vi fick ont i magen och jag kissade på mej så att det flödade ut på linoleumgolvet! :) Eller när vi umgicks i familjen och lekte lekar; Fyra man i soffan... då hade vi det riktigt gott tillsammans och vårt hem fylldes utav harmoni, trygghet, kärlek och glädje, trots att det fanns mörka moln i familjens vardag dessa år; 1972-1974.
1975 kom och jag ser fotografier på pappa; hur han har fetmat, hur hans livskris börjar att växa honom över huvudet, hur han inte längre klarar av att hålla en samlad och hyfsat glad fasad, hur han går hela dagarna i sin träningsoverall alltmer deprimerad och olycklig. På ett fotografi från nyårsafton 1975-1976 så sitter han i en snygg kostym och försöker låtsas som om han mår bra, och jag står bredvid honom och försöker tappert att stötta och uppmuntra honom, staga upp honom med min kärlek och glädje; som att länspumpa ett alldeles för trasigt skepp som läcker så att det sprutar in vatten.
Och min äldsta då vuxna syster och hennes man är med detta nyår och dom skäller på pappa för att han inte hjälper till att laga maten, mamma som brukar laga all mat är på sitt jobb, och pappa tar för givet att min syster och min svåger ska ordna med allt.
Det var jobbigt att se pappa bli utskälld, det var smärtsamt att se honom som ett halvvrak, eller det kanske var ännu sämre ställt med honom, jag minns inte, jag var endast drygt 10 år gammal.

Det kommande året 1976 så går det snabbt som fan utför med vår pappa. han skulle absolut inte ha vistats i vårt hem, han skulle ha varit inlagd på psyket eller på nåt behandlingshem för alkoholister och tablettmissbrukare. Speciellt jag borde inte ha varit tvungen att se honom vara så djupt på dekis. Detta läsår när jag gick i fyran så var jag stökig i skolan, bråkade på lektionerna, mobbade en lärarinna. Vart skulle jag annars ha gjort utav min alltmer svårhanterliga vrede, oro och rädsla? Jag kan inte minnas att jag hade någon vuxen att tala med om hur jag kände och hur jag mådde.
Jag var duktig i ishockey, men i laget som jag spelade i så fick jag nästan ingen speltid i matcherna för ledarna valde att låta de bästa killarna spela; De bästa killarna som var ett gäng som jag inte tillhörde, inte släpptes in i. Dessutom så hade mina föräldrar inte råd att köpa de fina skridskorna och övrig dyr utrustning, som hade fått mej att känna mej åtminstone mindre dålig och inte så misslyckad. Och när jag kom hem moloken efter ännu en match på bänken så möter mej denna människospillra som ska föreställa att vara min pappa. Mitt bråkande i skolan eskalerar tills musikfröken som jag mobbar sliter ut mej i korridoren och ger mej en utskällning så att jag blir darrig i knäna.
Jag blev chockad, men jag grät inte. Jag gjorde mej hård så mycket som jag förmådde, men inuti mej så storgrät jag och skrek ut min vrede, och så hem igen till en tablettpåverkad pappa i sin träningsoverall, säkert alkoholberusad också, och mamma har gjort klart för honom att han ska skaffa en egen lägenhet i maj eller juni.

Kvällen och natten mot den 5 maj 1976, dagen innan min elfte födelsedag, så tar min pappa livet av sej med tabletter. Mamma jobbar natt och jag sover i deras dubbelsäng på övervåningen utav radhuset, och pappa i sitt rum där nere. När jag ligger och ska till att somna så öppnas dörren in till sovrummet; det är pappa som står där och tittar in genom dörrspringan, han står där ganska länge och jag låtsas att jag sover.

Madicken på Junibacken:
https://www.youtube.com/watch?v=DYN45ZYeneElistPLC0979FA85793DAE6

Fortsättning följer.