jag skriver en lapp

som du aldrig kommer få

den ligger i springorna

där vi slutade gå

på marken

under alla löven

mellan himmelen

och parken

allén

med allt jag

velat säga

men bara förmår

mig att

få till

när du har slutat

stå

alldeles intill


vad jag egentligen

vill säga

är att jag älskar

hur vi dansar

av och på

så

växelvarmt

och nej,

jag är inte alls

trött på dig

fast du är nog lite

trött på mig

för alla

omständigheter

runtom

som gör att jag säger

fel saker

men formulerar

rätt rader

hursom


jag är så trött på dig
jag är så trött på detta liv,
det var vad du sa
men vad du egentligen sa
var

jag är så trött på mig
jag är så trött på detta liv
det var vad jag sa
men vad jag egentligen sa

var

det här är för en värld

det här är för en sfär

som gått sönder


det finns egentligen inga krig

bara modeller och tolkningar

för analyser och boxare att slå

till harmoni


jag tänker

och längtar

alldeles för många timmar

efter något

som aldrig riktigt varit mitt

jag tänker

och längtar

alldeles för många timmar

efter någon

som aldrig riktigt varit min


raggsockor på fötterna

gör vintern bekvämare

och golvet något mjukare

det går att lura sig själv

till det mesta


jag vet


vi dansar med månens fulla kropp

när natten är kallare

än tystnaden

som vänt oss ryggen till

jag fastnar på vägen

du bär pälsen

jag bär skulden

klottrad på väggen



den svarta klänningen rivs sönder

av frusna björnbärsgrenar

men vad gör det

det gör ingenting


att vara trasig och skör

är ett sätt att bejaka

sin helhet


någonstans över

bergen, vid en sjö

vaknar dag

när morgonen stiger upp

i rött

som krossade tomater

så undrar jag

hur jag

hittade hem

när jag aldrig gått

därifrån


det finns för få mirakel

kvar att tro på

men jag har slutat leta

varje människa

består av detsamma

så


om jag bygger en skyddande mur

som spricker eller håller ihop

så vet jag säkert

att ensamheten är lika vacker

och lika sorgsen

på insidan

som på utsidan


och att det är lika svårt

att komma in

som att komma ut

och att det är alldeles för enkelt

att känna sig liten

och vilsen

i en värld

man vill springa ifrån


och det är så lätt att gå förlorad

när man tror att kroppar

och hjärtan

är som hemkomster

man hoppas

och hoppar

över smärtan


nyckelbarn

med silver om halsen

får inte glömma

alla dessa chanser

men nycklar försvinner så lätt

och dörrar byter ut sin adress


som om

jag skickat alla tankar

tur och retur

som ett eko mot rymden

vi är alldeles för små

för att förstå


jag vaknar varje morgon

och sträcker mig

inte som en katt

utan mer efter någon

som inte finns

men jag minns

älsklingar och annat vackert,

fint

som jag lämnat

för tidigt och för sent

det måste vara så

jag stannar

kvar


och

jag skriver en lapp

som du aldrig kommer få

den ligger i springorna

där vi slutade gå

på marken

under alla löven

mellan himmelen

och parken

allén

med allt jag

velat säga

men bara förmår

mig att

få till

när du har slutat

stå

alldeles intill