Jag tänker att jag dör. Hon ligger där slickad, tung som rymdsten, mot sotargången på taket med solen bländande i ögonen. Det svindlar och hon inser att hon har uppnått högsta graden av höjdskräck.
Jag tänker att jag dör. Redan innan jag når marken.

Hon tittar upp mot honom på nocken där han står och viftar med armarna ivrigt bort irriterande måsar. Han flaxar fram och tillbaka medan vinden viner runt hans viftande utskott. Hela han svajar, okontrollerat kontrollerat. Det är overkligt där han likt en vippgubbe med bly i botten vinglar hit och dit. Helt omedveten och oförmögen att falla. Hela tiden svajar han tillbaka till balans.

Men hon ser honom falla. Ned. Handlöst faller han. Hon försöker fånga honom men rivs med i raset. De fastnar i varandra och rullar och hasar om vartannat nedför taket. Hon panikslagen. Han lugn. Vi landar på första balkongen, viskar han med näsan mot hennes kind medan takpannorna flyger runt dem. Vi landar inte på första balkongen tänker hon. Om vi landar kommer det att göra ont. Hon hatar smärta. Hon hatar smärtan så mycket att hon endast ser honom landa på första balkongen. Hon fortsätter istället att falla. Studsar helt omöjligt förbi den stora betongkorgen som ska fånga upp henne. Det är som att hon flyger. Som när hon drömmer att hon flyger. Hon flyger. Hon faller inte. Hon känner inte ens heller smärtan när hon landar.

Hon föll.