Det var just det där,
tanken om rätt jordmån,
om årlig omplantering,
gödsling och kärlek...

Du är kanske inte lika stor
som dina syskon,
men du fann en spricka
någon lämnat efter sig.
Där slog du till ro.

Det stora är att du är liten
och du står vid sidan
av alla de andra,
halvstora, betraktande,
och messt av allt syns du.

Att du valde din plats
var tillfället du tog
även om förmaningens vind
ville blåsa dig västerut.
Många var de.

Nu har du format dig,
ytan du äger försvarats
och kvar står du stadigt,
otvetydigt vacker,
om inte vackrare.

Att välja, våga leva,
är att i ett finger
hänga fritt från en klippskreva,
säga...

-Här vill jag vara,

-Här stannar jag ett tag till.