Jag önskar att jag kunde stå rakryggad och säga att jag inte längre behöver dina armar runt mig för att kunna andas.
Men det är svårt när ryggraden lossnat och ögat inte får plats i sin sockel.
Naglar som förstrött river upp minnena,
blottlägger dem.
Skinnet veckar sig, är för trångt.
Jag slickar i mig blodet från de rödkantade såren, känner hur
hjärtats muskel inte längre slår som det ska och det enda som egentligen existerar är en brinnande själ i ett tomt skal.