Han vaknade klockan två på eftermiddagen och han låg kvar i sängen i ytterligare en kvart, och försökte minnas drömmarna han haft. Det senaste hade han drömt så intensivt att han vaknat och varit trött. Och det innan dagen ens hade hunnit börja.
Han levde på övervåningen i en stor villa i vilket en familj på två vuxna och tre barn levde. Han hyrde sin del av huset till ett bra pris, och han hade funnit ett sätt att leva i symbios med sina hyresvärdar. Han hade badrum, kök och sovrum i sin del, allt i mindre format, men allt han behövde. Till och med en egen trappa och utgång.
Niels, som han hette, reste sig i underkläderna och gick direkt till badrummet för att duscha. Han var av medellängd och var smal. När han var ren och påklädd i svarta byxor och vit skjorta ställde han sig vid badrumsspegeln för att raka sitt ansikte och ordna håret. Han tog en enorm bit vax i handflatan och smetade ut det tills håret var fogligt.
Sedan åt han flingor med mjölk och drack två koppar kaffe, klädde på sig kavajen, tog bilnycklar och gick ut.
Han stötte på mamman på vägen till bilen, som var på väg med en tvättkorg till källaren där tvättmaskinen stod, och de hälsade. Han tyckte om familjen. De var snälla.
Så satte han sig i bilen och åkte där ifrån.
Han sålde ved till villaägare från hösten till våren, och gödsel och målarfärg under sommaren. Han jobbade för en nära vän som startat företaget och erbjudit honom jobb. De klarade sig nätt och jämnt och de jobbade svart. På så sätt kunde han få sin A-kassa samtidigt och därmed klara brödfödan. För Niels gjorde det aldrig någon skillnad hur han försörjde sig. Var det inte viktigaste att överleva?
Behändigt nog låg huset han bodde i ute på landet, i närheten av Göteborg, där han hade sin kundkrets. Folk betalade bra för sin ved, och var glada att få det hemkört och till ett bättre pris än att köpa det någon annanstans.
Han körde in på en gård, med lada, stall och villa, och stannade på gårdsplanen. Det var ett gammalt par som tog hand om stället. Han var vänlig mot dem och de var vänliga tillbaka. Allt gick väl, han fick till och med en kopp kaffe. De ville ha ved så de klarade sig vintern ut, och han gav dem en säck han hade i bilen att använda och om de var missnöjda hade de tid att ringa och ångra sig, men han visste att det inte var något fel på veden. Allt gick väl.
Han åkte därifrån och det hade redan börjat bli mörkt. Ett lätt lager snö låg över fälten och i diket vid sidan om vägen. Himlen hade gråa moln. Han stannade vid en rastplats för att få lite frisk luft. Det var tomt vid platsen. Där fanns en bänk och en soptunna och en liten toalett. Det låg lövskog någon kilometer bakom allt, resten var fält där de odlade något han inte visste vad på våren och sommaren. Han steg ut i kavajen som dolde lite av hans smala form, och bemöttes av kylan i luften. Det fick hans nakna händer och handleder att rodna och de fina håren att resa sig. Han tog med sig en termos kaffe och en liten flaska vodka att spetsa den med, borstade bort snön på bänken och satte sig.
En bil passerade på vägen. Sedan var allt tyst. En kråka satt och glodde på en stolpe. Han satt på sitt hopsjunkna sätt, när han var själv, och njöt av kaffet. Han drack tills kylan var borta och tills ett leende kändes lättare i hans ansikte. Han var mycket blek om vintern.
Sedan började han åka till nästa ställe. Längs vägen började han känna av alkoholen. Han andades djupt och njöt av musiken.

Han körde av vägen vid en korsning. Det var inga andra bilar i närheten, turligt nog. Han hade sladdat och körde rätt av vägen, genom ett stängsel och in på ett fält och sedan rätt på ett träd med en smäll. Han slog till huvudet i instrumentbrädan i kraschen och blev medvetslös ett tag.
När han vaknade hade ännu ingen bil passerat, och han var fortfarande själv på platsen. Bilen var igång, och trots att luften var kall och frisk som blåste in genom den förstörda vindrutan andades fläkten på med varm luft mot honom. Blandningen var behaglig. Han hade dimma i huvudet efter smällen. Han såg sig runt och upptäckte att en gren hade farit rätt genom fönstret. Den var tjock till en början, men slutade i en smalare spets som hade gått genom hans axel och naglade fast honom i sätet. Det hade blött längs sidan han var skadad, men inte särskilt mycket. Han antog att grenen höll igen såret för honom, och han tänkte att det var bäst att låta brandkåren eller någon få bort den åt honom. Det fanns ändå ingen smärta.
Han använde sin lediga arm att ta upp mobilen ur fickan. Så tappade han den och den försvann ner mellan sätet. Han sträckte sig lite efter den men kom inte långt då grenen höll honom tillbaka.
"Ja, varför inte", sade han med ett blekt leende. Han skrattade bistert och lutade sig tillbaka i sätet. Han slog på nödlamporna. Blodflödet saktades ner av kylan. Det var inget att oroa sig för. Han hade inte skadat sig någon annanstans. Jo, han hade slagit i huvudet, men han hoppades att han inte blödde på insidan. Det kändes inte så farligt hittills.

Han vaknade ett tag i ambulansen när de var på väg. Ambulansmännen lugnande honom och sade att allt verkade bra. De öste på med smärtstillande tills han somnade igen.
De fortsatte ge honom det tills de opererat och sytt igen honom. När han vaknade dagen därpå gjorde det ont i axeln, men han fick snart mer smärtstillande. De var vänliga mot honom på sjukhuset.
De sa att han fick några ligamentskador men inget allvarligt. Axeln skulle antagligen bli av med något av dess styrka, och han måste ta det lugnt men annars var allt okej. Han lät bli att ringa någon för han tyckte att det inte var så allvarligt. Han fick stanna kvar på observation i två dagar innan han kunde ta en taxi hem med axeln i bandage och spjälad.
"Vad har du gjort med axeln", frågade chauffören.
"Sprang in i ett träd.”
”Du måste vara snabb.”
Mannen log och vände blicken till vägen igen.

Han drog samma skämt för familjen när han kom hem och sade sedan att han bara behövde lite vila för att bli bra. De var lika vänliga som vanligt och sade att de gärna hjälpte honom om han behövde något.
Sedan klev han äntligen in på sitt rum och kunde lägga sig på sin säng.
"Nu blir det bättre."
Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på teven, vilken han somnade till.

Dagen därpå reste han sig knappt från sängen utan låg kvar, såg på teven, läste eller bara tänkte. Han drack inget. Han visste att han behövde lite tid att enbart tänka.
Katrin, mamman i huset kom upp med en bricka med paj, vispgrädde och en hel kanna kaffe. Det var äppelpaj, med hemplockade vinteräpplen från trädgården. Han skämdes av hur rörd han blev av den enkla omsorgen, och hon var så vacker med sitt långa mörka hår bakåtsvept av det röda pannbandet, och han kunde knappt se henne i ögonen. Han tackade åtminstone.
Hon gick och han åt av pajen och drack flera koppar kaffe. När han ätit färdigt och lagt sig igen kom tystnaden tillbaka och han började åter tänka.
Han tänkte på sin barndom om sommaren.

Redan som barn var han blek, och precis som när han var vuxen hade han ett knappt energiförråd. Familjen levde då i ett hus nära kusten i ett litet rikt samhälle. Brodern han hade kände han inte längre, för han hade flyttat med föräldrarna till USA när Niels bara var sjutton, och Niels hade vägrat följa med. Han hade ingen kontakt med föräldrarna heller, och det var inget han saknade.
Men han kunde inte klaga särskilt mycket på sin barndom. Det var väl tråkigt ibland. Åtminstone för honom.
Han brukade spendera mycket tid i skogen. Det var bara en liten plätt skog, omgiven av hus och tomter, men stor nog för att han skulle få vara ifred. Det var mestadels tallar, några granar och några lövträd. Sådana där lila snår. Mycket klippor och allt var otäckt torrt då havet låg så nära. Värmen kunde vara tryckande.
Han hade en tall som han kallade sin egen. Det var en ledbruten och böjd sak, som om den var tyngd under himlen. Han hade en plan för en koja i den. Eller bara runt den, han hade inte bestämt sig än.
Just då var han fortfarande upptagen med förberedelser. Han sökte runt i skogen efter användbara plankor. Tallen hade högst troligen använts till kojbygge tidigare, på grund av dess klättervänliga natur, och eftersom det fortfarande satt plankor och spik i den. Men de var gamla och multnande, och han hade slitit av dem och lagt dem i en hög där de var ur vägen.
Han hade en annan hög för plankorna som var av bättre kvalité. Han hade till och med hittat en hammare i ett dike. Komplett täckt av rost, men inte desto sämre för det. Sedan var det att hitta spikar också, men han visste att det fanns spik hemma i källaren någonstans, när det kom till den delen.
Hammaren kom till god nytta då han dagligen brukade klättra runt och slita ut den gamla spiken som satt på udda ställen i trädet. De var långa och rostiga, och vissa slets rätt itu när han försökte dra ut dem och då fick han nöja sig med att slå in dem i träet istället. Han gillade det inte, för han var rädd att hans träd skulle få blodförgiftning, även om han visste att träd inte hade blod.
Men för det mesta satt han bara och vilade på trädet. Det låg så nära marken vid roten att det var en bra bänk, och han var ofta trött så han brukade bara sitta där och försvinna i egna tankar. Skogen som doftade myror, varma barr och torrhet. Kråkorna som pratade med varandra i träden, alltid någonstans där han bara kunde höra dem men täckta av trädtopparna så att han inte såg dem. Händerna var torra och kletiga av väldoftande kåda, och hade rispor från grenarna.
Konstigt nog blev där aldrig en koja. Han kom aldrig igång. Han fastnade i förberedelsestadiet. Nu tänkte han att han kanske inte kunde med att skada sin tall med mer hammare och spik. Hursomhelst gjorde han det aldrig.
Han insåg nu att han varit själv hela livet. Han fick en lust att gå ut och sätta sig i bilen och åka och besöka sitt gamla träd, bara för att se efter om det stod kvar. Säker på att han skulle hitta på stigarna som om det vore igår han var där och inte elva år sedan.
Men han mindes att bilen var värre gången än han själv, och utan försäkring skulle det ta tid innan den var fixad. Det var antagligen ingen bra idé ändå.
"Vad för nytta skulle det göra", sade han och lade sig på sidan.
Men han var arg, och han förstod inte varför.

Dagarna som följde kliade axeln allt eftersom såret läkte. Stefan, hans arbetsgivare sade till honom att han inte behövde oroa sig med jobbet, utan att ta den tid han behövde. De talade över telefon, och Niels tackade innan de lade på.
En dag, av en ren impuls, bestämde han sig för att spendera den kommande helgen i Danmark. Han hade varken dator eller en modern mobiltelefon, så han kollade sin busstidtabell och åkte sedan in till byn för att använda bibliotekets dator. Familjen under honom hade säkert varit glada att hjälpa honom med bokningen, men han hade lust att komma ut en stund.
Han gick in i biblioteket och satte sig och ordnade med resan. Han hade fortfarande ingen lust att åka hem när han var färdig, så han gick till kassan för att se om hans gamla lånekort fortfarande fungerade.
Nej, det var uråldrigt. Han hade glömt hur längesedan han varit i ett bibliotek. Så han ordnade ett nytt till en mindre avgift, och valde sedan ut en bok, lånade den och gick ut till caféet i samma byggnad, där han köpte en kopp kaffe och en juice.
Axeln kliade lite, men utöver det njöt han av resten av dagen. Han satt vid fönstret och blickade emellanåt ut över torget, som var vitt av snö och på de stora gestalterna av människor i vinterkläder. Han stannade kvar så länge att han läste ut boken han läste, och drack sådär ett dussin koppar kaffe tills hjärtat började dunka i bröstet.
Han lånade en till bok, började läsa men sedan skulle de stänga så han åkte hem.
Han skulle åka tidigt på fredagsmorgonen, så han packade torsdagskväll. Det var ganska svårt, då armen på hans skadade sida var svag, men han fick ihop det lilla han behövde för helgen i en resväska, och kunde sedan värma på lite kvällsmat som han åt i sängen.
Han hade redan sagt att han skulle resa till hyresvärdarna, men han stötte på dem på morgonen när ungarna var på väg till skola och dagis. De gav honom skjuts till byn där han sedan tog tåget till Göteborg.
Han kom fram till färjan i god tid. Han drog sin väska med sin friska hand bakom sig och gick till restaurangdelen där han åt frukost, vilket gick med i priset.
Han tog upp sin bok när han ätit färdigt och satt kvar en stund med kaffet.
Tanken han hade hittills med resan var att ströva runt i Köpenhamn, äta god mat och dricka. Sova i ett hotell och få lite nya intryck. Ja, det lät bra.
Han såg isen som lagt sig på havet, och hur färjorna hade slitit sönder den gång på gång och den låg nu luftig och frostig som gammal vaniljglass som varit alldeles för länge i frysen. Det var öppningar i isen där små pölar av vatten låg blottat och fritt, och då det var skyddat av isen påverkades det knappt av havets rörelser och låg spegelblankt och svart som olja och det verkade till och med röra sig trögare.
Ett sällskap unga göteborgare kom och satte sig, och en av dem vars namn Niels knappt uppfattade och sedan glömde började prata med honom. Killen han pratade med satt vid ett bord med två pojkar till samt två flickor. De var alla några år yngre, och alla på gott humör. De verkade trevliga. De hade ungefär samma avsikt som honom med Danmarksresan, och det visade sig att de till och med skulle hem på samma färja. De var alla artiga nog att inte fråga varför han var där själv, men uppriktigt intresserade vad som hänt med hans axel. Han förklarade utan att överdramatisera.
Sedan utbytte de alla namn. Den unga mannen som inlett konversationen hette Alexander. Hans kusin, Signe, var tillsammans med en i gänget vars namn var Erik. Sedan Tore, Eriks bästa vän. Och Ada, som var Signes syster, som såg riktigt bra ut i Niels ögon.
Snart visade det sig att de till och med skulle stanna i samma hotell.
Han visste vad som väntade och han tänkte medan han satt där, att han faktiskt inte hade något emot att spendera helgen med dem. Han såg på deras ansikten ett efter ett.
Just vad jag behöver, tänkte han.
De undrade om han ville komma och sitta med dem under resten av resan och han följde med dem. De hade en soffa och vadderade stolar där de alla fick plats. En av killarna, Erik eller Tore, han hade redan börjat blanda ihop namnen, ville gå och köpa sprit redan på färjan, men avskräckt av priserna kom han tillbaka med läsk och godis istället. De vaktade bordet i skift, medan de andra kunde ströva runt eller spela på spelautomaterna.
Han och Ada kom bra överens. Under en stund stannade han kvar vid bordet samtidigt som henne medan de andra gick bort för att spela, och de fick lite tid ihop. Hon var ganska liten och slank. Halvlångt svart hår och gröna mandelformade ögon. Hon hade benen i skräddarställning på stolen, och de hade det roligt medan de talade. De andra kom tillbaka och sedan var den glädjen över.
Det första de gjorde när de steg av färjan var att kliva in på första bästa krog, där de beställde mat och öl gänget runt. De åt sig alla mätta och belåtna, allt gladare och pratsammare eftersom de beställde in mer öl.
Sedan irrade de runt i Köpenhamn på jakt efter hotellet. De gick vilse, och stannade till slut vid en pub där de drack lite mer. Sedan stötte de på en butik där de alla köpte på sig sprit och fortsatte sedan tyngda. Slutligen hittade de hotellet, just innan det var mörkt.
De hade sina rum på en annan våning än Niels, och han fick en stund för sig själv när de gick ut ur hissen och han fortsatte en våning upp. Axeln värkte efter promenaden. Värkte mycket.
Han hade fått bära en påse med den onda armen då han insisterat på att bära något, och dragit väskan med den andra. Så kom han till sitt rum. Han stängde dörren och satte sig på sängen. Sedan drog han till sig väskan och packade upp den med handen på sin friska sida. Han hade Ipren i necessären, och då han inte orkade resa sig och gå till badrummet för vatten, hällde han ner ett gäng med en klunk vodka. Han drack lite till och kände stressen och det spända rinna av honom. Smärtan skulle försvinna. Allt skulle bli bra. Ada var rolig.
"Du ska ha det roligt", sade han.
De hade bestämt att de skulle träffas om fyrtiofem minuter, så att de alla hade tid att duscha och göra sig i ordning.
Han klädde av sig resekläderna och klev in i duschen. Bandaget skulle ändå gå åt skogen, så han tog av det och slog på vattnet. Han hade tänkt så långt att han packat med en rulle till. Såret var irriterat efter dagens strapatser, rödaktigt och kliande. Han tvättade av det och ökade sedan hettan i vattnet och lät det bränna bort det sista av spändheten i hans axlar.
Han drog på rena underkläder och jeans. T-shirt och skjorta, efter att han ordnat med bandagen. Sedan smetade han in vax i håret, tog plånbok och nycklar och gick ut.
Smärtan hade redan försvunnit. Han hälsade på de andra som var på väg ut i korridoren.
"Är du klar eller", sade Alexander, trodde Niels att han hette.
"Ja då. Har ni någon plan vart vi ska ta vägen?"
"Ingen aning. Någon?"
De skulle helt enkelt få irra runt.
Så hittade de en pub där de drack. Sedan en nattklubb där de till och med lyckades få plats vid ett bord. Med Niels axel hade han en god ursäkt att slippa flänga runt på dansgolvet, så han satt där och drack och försökte förstå vad diverse danskar sade till honom. De stannade där tills de nästan kom i slagsmål med några som stötte på Signe, och när de insåg att motståndarna var betydligt fler tog de sina jackor och stack.
Ute i den friska vinterluften piggnade Niels snabbt till och dimmaskinens tunga smak och sötaktiga doft försvann från hans huvud.
De drog tillbaka till hotellet där de släpade in stolar, bord och sprit i ett rum och stannade uppe och pratade hela natten. Ada drack körsbärsvin och skrattade hela tiden.

Lördagen var mycket lik fredagen. Niels glömde eller blandade nästan ihop allas namn. Söndagen sov de tills det var dags att åka med färjan, som gick till kvällen.
Han ångrade redan hur snabbt allt höll på att ta slut. Han visste att det var magi som gjort en sådan helg möjlig för honom och att magi var inget som fanns i överflöd. En melankoli svepte in över honom allt eftersom Vinga, öarna och holmarna började avteckna sig längs horisontlinjen. Han satt vid fönstren i fören, med ett blekt och trött ansikte. Håret var en mörk röra. De andra hade gått och gjort något han inte uppfattade. Axeln började göra sig påmind, och den var inte gladare av att ha ignorerats en hel helg.
Han tog upp boken han lånade på biblioteket men lade ifrån sig den.

Men sedan kom Ada tillbaka, själv.
"Tja", sade hon och satte sig i den breda fönsterkarmen, med höger sida mot glaset.
"Tja."
Hon drog upp benen till hakan och såg på det ensliga havet genom glasrutan och sedan till honom och hon tyckte att det fanns likheter.
Han förvånades över hur liten hon blev när hon satt så. Hon hade svept det svarta håret bakom öronen och hon hade en en och en halv liters petflaska i högerhanden. Hon frågade om han ville ha.
"Är det saft”, sade han.
"Körsbärsvin. Ser ut som saft."
Han skrattade och drack. Det var utsökt . Han gav tillbaka flaskan och hon drack med.
"Jag erkänner att jag glömt av vad allas namn är", sade han. "Förutom ditt. Det kan bero på att det är ett konstigt namn och inget man glömmer, eller så tycker jag väl om dig.”
Hon log ett äkta leende med ögonen och gav honom flaskan.
”Jag lutar mot det första”, sade hon. ”Men det är inget fel på det andra.
De drack upp vinet och såg Vinga närma sig, och han tänkte att han inte skulle låta henne slinka mellan fingrarna och att han inte skulle misslyckas och att han inte ville vara ensam mer.