Om det är något jag känner nuförtiden är det saknad. Varje dag är annorlunda nu. Av allt jag lärt mig hittills, i min tjugotre år, vilket idag verkar ha gått i några ögonblick, så är det att något sånt här aldrig går bort.
Även en död, och vid det här laget torkad ros är fortfarande en ros. Samma värme är fortfarande kvar kring ditt minne. Även om du så faller samman till flagor skulle du vara min. Jag kan rulla dig till en cigarett och låta det som är kvar av dig för alltid vara kvar i mitt bröst. Men där finns du redan. Du är det enda som rör om i kålen som är det som ännu finns av min eld. Det andra här i livet verkar passera utan att lägga märke till glöden.

Tjugotreåringen Kaj och hans jämnåriga kamrater delade kupé, på vägen genom Sverige. Talandes och drickandes. Han tystlåten medan han skrev sina dikter i huvudet, men lojt leende eller nickande eller hummande till de andras ord.
De steg av tåget och gick till byn och handlade mat som de förvarade i sina ryggsäckar innan de gick och såg sig runt. Det var ett tråkigt samhälle, och alla där var bonniga och tråkiga i deras unga, stadsögon. På torget satt gubbar i bara överkroppar där de suttit sedan majmånad, och idag i tidiga september, fast ännu varmt, var de som bronsstatyer. De glänste i eftermiddagens sega sol, och skvallrade om allt de såg. Det låg getingar och dog i skrymslen.
De gick utåt, utan att se bakåt. Bort från tåget och bronsmännen, vidare längs en bilväg men inte för att lifta utan för att gå. Kaj fortfarande tankspridd och frånvarande, och Johan som såg på honom och irriterade sig. Mona som sneglade på Kaj och Johan som märkte och irriterade sig allt mer. Oskar som ledde och var på gott humör för han hade magsäcken full av vin och kände värmen pulsera medan han tänkte på Mona. Kaj tyckte han också om. Oskar var en go grabb, som alla föräldrar alltid sagt i deras klass allt som de växte upp tillsammans, sedan utanför grundskolan höll deras lilla utbrytarskara samman allt som klassen skingrades för framtiden. Oskar och Mona var arbetare i grunden, Kaj värdelös drömmare och Johan hade en lika skär och skinande framtid som hans runda kinder. Kaj vaknade en morgon i juni efter en dröm om att dränka Johan, och han hade en bra känsla i bröstet efter det.
Vägen de gick var omgiven av lövträd, och de gick längs kanten i jämn takt utan annat mål än att hitta en plats att laga sin kvällsmat och slå upp sina tält. En bil passerade. En halvtimme senare passerade en moped och Mona vinkade glatt och pojken rodnade bakom visiret och lyfte handen till en hälsning.
Svetten kliade på varma ryggar, en sval sjö hade varit perfekt. Deras jeans och skjortor var fuktiga. Till morgonen skulle dimma ligga över asfalten. Ljuset och värmen skulle inte komma förrän middagstid och då skulle allt redan vara över.

”Ge mig den där, Johan”, sade Kaj och tog emot flaskan och hällde vinet i sig. Han hade Mona framför sig och hans begär var tillbaka. Det hade väckt honom ur hans melankoli och det var både trevligt och tortyr samtidigt. I melankolin var allt svalt, men här var det eld. Han var medveten att Johan och Mona hade ett förflutet och han tyckte att Johan var en kärring som fortfarande flåsade runt kring henne.
”Dra åt helvete”, sade Kaj till Johans säckiga rygg.
”Va”, sade Johan och vände sig.
”Geting”, svarade Kaj. Försökte sticka mig. ”Han flinade.” Vassa hörntänder gjorde leendet elakt och Johan såg det och visste. Hatet var ömsesidigt.

De var säkra på att han inte skulle våga men nu lämnade Kaj skyddet av träden och skyndade, böjt över gräsmattan till torpets vägg. Gamlingarna hade inte synts till och men de kunde höra ljudet av en såg från skjulet. Solen fick gräset limegrönt och där det plattats av Kajs kängor reste det sig nu sakta. Han släpade sig längs väggen medan Mona höll sig för munnen bakom granarna med de andra för att inte fnissa högt.
Han gick upp för stentrappan och in genom den öppna dörren, som stod vidöppen fasthållet i dörrhandtaget av ett rep i det oljesvarta räcket för att släppa in sval kvällsluft. Han stod i en vid hall och lyssnade. Det var tyst. Han tog ett steg från dörrmattan och hans steg på plankgolvet knarrade inte. Han gick genom hallen och där den korsade sig var ett rum på var sida med öppna dörrar och han såg in i bägge och där var tomt. Framför var vardagsrummet och han såg ett silverfärgat huvud sticka upp i en fåtölj och så reste sig kvinnan och han vek av till vänster där köket och hans mål var. Han hörde kvinnan gå åt hans håll för hennes andetag var hesa och ljudliga. Han gömde sig under bordet och höll sig för munnen. Ett par nakna fötter steg in i rummet. De klafsade in åt hans håll och stannade just framför och han hörde något klirra. Hon tog upp ett fat och kaffekopp och hon drack det sista av den kalla sörjan i bottnen och han hörde ljudet tydligt. Fötterna var bleka och blåa. Han såg dem gå till diskbänken där vatten började spola ur kranen och han hörde henne diska ur koppen innan den ställdes i skåpet. Och sedan gick kvinnan och han kunde andas igen. Han trodde att om han hostat hade hjärtat kommit ut.
Han stal mjölet i skafferiet, lade två tjugolappar på köksbordet och när han vek ut mot ytterdörren mötte han henne. Ett häxskrik med spott och han som flydde ut på gräsmattan.
”Erik, ring polisen”, tjöt hon från dörren.
De sprang skrattande som aldrig innan genom den glesa skogen, Oskar med både sin egen och Kajs ryggsäck och Kaj med mjölet i famnen. Mona grät och tjöt medan hon försökte dra andetag genom skrattet. Johan hamnade efter och Oskar stoppade gruppen även om Kaj ville fortsätta springa med Mona tills hon var slemmig av svett. Men elden lugnade sig nu efter ansträngningen, och det tjocka som kändes i halsen var jobbigt. Han spottade och torkade sig på sin bara underarm där den fula tatueringen slingrade sig.
”Kramp i låren, Mona? Jag masserar dig gärna”, sade han.
”Det tror jag säkert”, svarade Johan åt henne.
Det goda humöret i Kaj blåste bort i kvällsbrisen som smekte dem om fuktiga pannor. Han tänkte hur det var att slå Johan i magen och hur mjukt det skulle vara. Kanske som att känna Monas höfter och så var han glad igen.

De klättrade upp för kullen, mellan stenarna och de täta buskagen och omkullvälta träden efter stormar för att hitta en öppen plats där de stannade. De använde grenar till bränsle och gjorde upp en eld i lägret där de bakade brödbullar i en gryta med mjölet Kaj tog. Han var inte stolt över det men han var redan full och låg på rygg med vinet medan de andra höll på med tälten och kvällsmaten.
Sedan sjöng han, but I wanna say, when my time comes. Lay me facin’, the risin’ sun. Put me in a corner where I buried my pup, tell the preacher to pray, then cover me up…”
Johan tjurade och Mona slängde sig ner intill Kaj och lade sig på armbågarna och såg på honom.
”Upp med dig, ditt fyllo”, sade hon och stötte på honom med handflatorna.
”Ja, hjälp till”, sade Johan och Kaj hatade honom.
”Håll käften, Johan”, sade han och skrattade. ”Ser du inte att jag samtalar med Mona?”
Johan teg och fortsatte med ett av tälten.
”Jag hade en dröm om dig en gång, Johan…”
”Jaha? Vad hände i den, Kaj?”
”Inget.” Han skrattade igen.
”Du är galen”, sade Mona, tog sig upp för att hjälpa de andra. Kaj hävde sig upp och följde henne för att hjälpa, och ångrade sig genast för det kändes som att Johan vann. Men Mona log och var som hon alltid var och han glömde av Johan och de fick upp tälten och åt sin kvällsmat runt elden. Vinet passerades runt och solen gick ner. De satt i sina sovsäckar där, som förvuxna larver och samtalade, skrattande runt elden. Kajs tankar gick fram och tillbaka mellan vännerna och den han saknade, fram och tillbaka, allt medan timmarna segade förbi i yran som vinet gav. Behaget kantades av hans sorg och han ville gråta men kunde blinka bort det. Mona lös i skenet av deras värdelösa eld, som inte skulle klara natten, och han såg på henne och fångade hennes dimmiga blick. Han gav henne flaskan och såg hennes hals röra sig när hon drack. De blev allt mer dimmiga.
Han ångrade sig medan han drack ur en flaska för fort och plötsligt var han inte kvar i lägret. Det var svart och kallt, och han hade Mona under sig. De hade gått ut i natten och medan de låg började han piggna till.
”Använder vi skydd”, frågade han och Mona skrattade.
”Känner du inte det?”

Sedan var de tillbaka vid elden som Johan desperat höll vid liv med kvistar. Oskar passerade en flaska och Kaj drack och drack och drack när den kom till honom innan den försvann till väntande händer. Natthimlen var grumlig av moln och stjärnorna ville inte veta av ungdomarna. Nu var de alla för trötta för att tala, så de satt bara omsvepta vid elden som inte längre verkade kasta någon värme men den rörde sig tillräckligt för att vara något att stirra på. Kaj fick den sista klunken ur den sista flaskan, han reste sig upp på vaggande ben och slungade iväg flaskan i mörkret och den far mellan några träd innan den träffade ett och exploderade.
”Nödvändigt”, hörde man komma från Johan.
Kaj satte sig inte utan vände sig och såg på honom.
”Sitter du fortfarande och surar?”
”Vad ska det betyda?”
”Ja, vad fan tror du?”
”Kaj, ditt beteende skrämmer mig när du dricker såhär. Jag är ganska säker att de skrämmer de andra med.”
”Tala inte för Mona, ditt lilla as. Vem fan tror du att du är?”
”Du skämmer ut dig.”
”Å, skåda detta lugn i den runda lilla grisen. Vilket sätt han bemästrar mig på med sin vältalighet! Förresten, jag har aldrig låtit er höra några av mina dikter. Här kommer en. Gräset är grönt, himlen är blå, Johan är en skär liten gris. Ha, ha, ha!”
”Lugna ner dig, Kaj”, sade Oskar bestämt.
Kaj hörde överseendet i hans röst. Var de inte på samma nivå bara för att han visste vilka känslor han spydde ur sig när han druckit? Måste man ha ansvar för honom under all tid?
”Fyfan, Oskar. Inte du med”, sade Kaj och skakade på huvudet.
”Låt inte din avsky mot mig gå ut över honom med”, sade Johan.
”Johan, om du inte är tyst slår jag ihjäl dig.”
”Lugna ner dig nu, Kaj”, sade Oskar bestämt och reste sig.
Kaj stannade upp och såg på sina vänner, deras stora ögon runt elden på honom. Han kunde inte läsa vad de tänkte, men han visste att han inte längre var välkommen. Att han på ett ögonblick bränt alla skepp. Nu måste han vara ensam. Han vände sig och gick rätt ut i skogen.
”Kom tillbaka”, ropade Oskar, uppriktigt oroat.
Kaj gav honom fingret över axeln och fortsatte gå och nu syntes han inte längre. När tårarna kom började han springa för att slå dem tillbaka. Han sprang i svärtan utan att se något men tyckte att han flög fram. Han vejde för allt som kunde fälla honom, hoppade över stockar och sten. Rundade träd och hoppade ner i en sänka utan att märka det och landade väl innan han sprang vidare. Sedan sprang han in i ett träd som rasat efter en storm och han fälldes och rullade ner för en backe och slog sig medan han gjorde det. Han rullade in i grenar och buskar och kände något slå in i sidan på honom. Smärtan väckte honom nästan ur berusningen, men den lade sig. Han låg på rygg med händerna mot sin smärtande sida och kände något blött på insidan skjortan. Det var kallt men han var bedövad av vinet och han kände sig lugn. Han skulle spendera natten på stället. Han drog till sig löv och försökte täcka sig men det var inte tillräckligt, och liggande på rygg somnade han och drömde inget.

Solen letade sig fram till hans ögonlock, och ljuset som föll igenom dem väckte honom och det tog honom några minuter innan han började ångra allt som skett.
Han var nerkyld och sidan värkte. Han reste sig och det kom ljudliga knakar från hans rygg. Han satte sig på ett vält träd och stoppade en hand innanför skjortan. Såret var bara några millimeter djupt och bara i omkretsen som hans lillfinger, men han visste att han måste få det tvättat snart. Blodet hade torkat och gjort en hård skorpa som sprack när han rörde sig. Han hörde hur det lät krisp när han reste sig, men han ville inte sitta mer. Han var klibbig efter nattens svettningar och kände sig usel till märgen.
Skogen var tät åt alla håll. Bakom honom gick det nerför, och framåt uppför. Han mindes hur han fallit och rullat och slagit sig som in i helvete. Lägret måste vara uppför. Han klättrade. Det var löv och enstaka stenar, rötter från halvvuxna buskar och han tog i dem för stöd men de var svaga och rycktes av och han var nära på att falla. Himlen var klarblå och solen var på väg att stiga och gassa honom till utmattning. Ännu torrare i munnen stod han längst upp där marken planade ut igen och han visste inte vart han skulle gå. Allt var fula tallar här. Stenig mark med vassa kottar och klippor som fortfarande var varma sedan gårdagens hetta.
”Hallå”, ropade han och rösten skar sig. Han ropade igen och nu var han hes. Han harklade sig och ropade en tredje gång men inget svar.
”Vart i helvete gör jag nu?”
Han började gå rätt framåt. Solen var till hans vänster och det måste vara öst så han tänkte hålla riktningen åt söder för att inte irra. Han ropade då och då men det var svårt med en så hes röst. Det frasade om det torkade blodet och sårskorpan sprack och nu kände han hur det rann. Skjortan hade en flod av svart där det hade runnit och fläckat längs hans sida. Han snubblade och svor. När han lyfte blicken såg han vraket av vad som varit lägret.
Tomma burkar och flaskor, stinkande kol där de hällt vatten men den rykte inte längre. Han krälade fram och kände på stenarna som hållit inne elden och de var kalla.
”Fan.”
De var borta.
Ögonen på honom vidgades. Tåget skulle gå vid middagstid.
”De lämnar mig. De lämnar mig.” Han tog sig upp och glömde smärtan. ”De är arga och nu lämnar de mig.”
De hade tagit med sig hans saker för inget var kvar utan skräpet. ”Jävla as.” Han svängde blicken hastigt till himlen och nu stod solen för högt för att navigera med. Ögon som tårades men han gav sig en örfil och blinkade dem bort. Själv.
Han kände på sin bröstficka. Biljetten var där. Han tog ut den och såg på den. 11:55. Det kan gå.
”Det kan gå, era jävlar.”
Han valde ett håll och började springa. Blodsmak och värk i sidan. Han joggade istället men började sedan gå för att sedan tvingas stanna med händerna mot knäna. Han spottade.

Han föll nästan rätt ut på den asfalterade vägen. Han stod i diket och såg flåsade först åt höger och sedan vänster längs den smala vägen och såg Mona sådär femtio meter längre ner med väskan högt upp på ryggen. Han höjde en hand till hälsning och hon såg honom och de sprang varandra till mötes.
”Där är du ju”, sade hon och de höll om varandra. ”Vi har letat efter dig.”
”Fan”, han log lättat. ”Jag var säker på att ni var så griniga att ni bara stack. Har vi missat tåget.”
”Men Kaj. Nej, vi har en halvtimme kvar. Är du törstig.” Hon hade en flaska vatten i sidofacket och hon vände sig så att han kunde ta ut den. Han drack medan hon ringde de andra.
”Ja, han är med mig. Vi börjar gå mot byn så ses vi där.”
Efter att de sökt efter honom i skogen utan resultat, och även rädda att de själva skulle gå vilse hade de återvänt till vägen där de posterat sig en och en längs den med flera hundra meters mellanrum med förhoppningen att han skulle komma ut där någonstans.
Hon berättade allt medan de gick och han förklarade vad som hänt honom. Han sade att han var ledsen för allt, men han kände sig fortfarande tom efter känslosvallet äntligen lagt sig att verkligen kunna mena det, så det lät kallt och känslolöst.
Oskar ringde och sade att de fått lift och att de var på väg bakom dem, och att de också skulle få plats. De hade knappt hunnit lägga på förrän de såg bilen komma runt kröken. De slängde in sakerna i bagaget och trängde in sig i baksätet, Kaj lättad att Johan satt där fram med föraren. Ingen sade någonting efter presentationen med föraren, som var en man i medelåldern med snällt utseende. Väskorna blockerade all sikt bakåt men han beklagade sig inte.
De var tysta och bilen körde mjukt längs vägen. Luftkonditioneringen svalkade och sedan slog föraren på radion med låg volym och de hörde Gyllene Tider. Kaj korsade armarna för att ingen skulle se skadan.
”Är ni från trakten”, sade föraren och blickade i backspegeln innan han såg på vägen.
”Göteborgare”, sade Oskar.
”Trevligt. Ska ni med tåget dit?”
”Ja”, sade Oskar. ”Det går strax innan tolv.”
”Hm. Hörde ni om kärringen som hade inbrott igår, här i närheten?” Föraren flinade.
De tre i baksätet gav varandra blickar.
”Nej. Vad hände?”
”Det bor ett gammalt par i skogen, har alltid gjort det. Jag var livrädd för dem som barn. Anderssons heter dem. Kärringen satt två år i Österåker för mordförsök på några barn. Hon bakade kakor med råttgift i. Ingen dog, i alla fall. Men barnen var sjuka ett tag efteråt. Gubben fick sluta jobba ett tag och ta hand om torpet medan hon avtjänade sitt straff. Aldrig sett honom bara. Men gumman dyker upp ibland i byn.”
”Vad stal dem då?”
”Mjöl.”

Väl när de stod på perrongen visste han att han inte kunde följa med dem. Johan protesterade inte men det gjorde Oskar och Mona. Han insisterade och när tåget kom och de alla var tvungna att stiga på tog han avsked och vände sig och gick. Han såg över sin axel när han nästan var vid trappan och Mona stod fortfarande vid ingången och såg efter honom. Nu kom den riktiga ångern till honom men med en kraftansträngning gick han ner för trappan och hörde tåget avgå. Han tänkte att detta fick vara ursäkt nog, även om han inte kunde hjälpa att inte ångra det han sagt till Johan den skära lilla grisen men han var ledsen för det han utsatt sina vänner för och särskilt Mona hans Mona och Gud, så han ångrade sig nu men han höll allt tillbaka och gick till biljettautomaten för att köpa en biljett åt motsatta hållet Göteborg för att det var det han förtjänade.