Det är som om hela sommaren stannar,
stannar upp då den känner,
när Freja och eviga livet förbannar
att den eviga döden förbränner.

Det är Freja som dansar av glädje, av rus.
Hon dansar för sommarens konung.
I sommarens fröer så tänder hon ljus,
som doftar av nektar och honung.

Det doftar och sipprar och flödar och mjölas.
Mjölet som vinden ska sprida.
Frukter och safter som slösas och sölas,
i dansen som död ska bestrida.

Dansen för lusten förlustar på livet,
förlusten av oskuld för lycka.
Allt som blir taget från Freja blir givet
till det eviga livet att smycka.

Det är som om sommar´n för alltid ska stanna
hos Freja som dansar och leker,
där livet ska dricka sin törst från en kanna
i livsljus och solljus som steker.

Det är som om sommar´n för alltid ska vara
att födelse återuppliva,
allt livsljus och solljus som Freja får spara,
ska skapa fram allt som ska bliva.