Fågelsång som hörs utanför fönstret kan vara vackert om man längtar efter sommaren, men inte när klockan är 14:53 en söndagseftermiddag och allt man vill är att våren ska ångra sig, ta sina majbrasor och blomknoppar och dra. Inte när allt man önskar är att det vore vinter igen och att allt var som förut. Att allt var som när det kändes bra.

Jag ligger ensam i min kalla säng och gömmer mig för solstrålarna som varje morgon envisas med att pressa sig in genom persiennerna. Stillheten i rummet är nästan jobbigt påträngande, något fattas och jag vet självklart vad: han. Han som just nu finns i min telefon istället, i chatt-konversationen som har pågått konstant sedan i fredags. Jag var på en fest som tyvärr inte alls höll vad den lovat i form av nöje, och med några för många vodka/fanta-drinkar i blodet skickade jag ett meddelande i facebook-chatten. Ett litet, oskyldigt meddelande som inte innehöll något förutom en ful smiley. Och han svarade, och jag svarade på det han svarade, och han svarade på det jag svarade på det han svarade, och så har det fortsatt i ett dygn och tolv timmar. Jag tänker att min älskade, älskade pojkvän kanske inte skulle uppskatta det så himla supermycket om han visste att jag chattar med en annan kille, men våra chatt-meddelanden betyder ändå inget så det spelar ingen roll. Och det spelar inte heller någon roll att jag kommer på mig själv med att tänka på han den andra killens vackra armar och toviga hår ibland när jag ska sova. Det spelar ingen roll att jag ibland lyssnar på ett band jag avskyr bara för att jag vet att han den andra killen älskar dem. Det spelar ingen roll att jag ibland tar en omväg med bilen på väg hem till mormor för att jag vet att han den andra killen bor på gatan ovanför hennes och om jag har tur kan jag skymta honom i fönstret. Det spelar ingen roll, för det betyder inget. Jag är bara glad över att skolans snyggaste jävla kille vill chatta med mig i ett dygn och tolv timmar i sträck.

Jag suckar högt och låser upp telefonen. Drar med fingret över skärmen och uppdaterar Facebook. Det sista jag skrev var för fyra minuter sedan och trots uppdateringen händer inget nytt. Jag pressar huvudet mot kudden och vandrar med blicken över rummet. Jag hatar allt jag ser. Om jag hade haft orken en söndagseftermiddag som denna hade jag kastat varje sak och bytt varje tapet. Ut med det gamla och in med nytt är ett fint tankesätt tycker jag, och vägrar inse att det kanske eventuellt har med andra saker i mitt liv än mitt rum att göra. Jag är bara så less på alla prylar som dammar i varje hörn. Jag stirrar på en liten ljuslykta i form av en katt som ser alldeles för lycklig ut där den sitter på mitt sängbord. En liten vit katt som jag alltid älskat, ända sedan den dagen jag först såg den i skyltfönstret till en inredningsaffär i stan. Jag pekade ut den för min pojkvän (vi hade varit tillsammans i bara två veckor då), och förklarade för honom exakt hur fin jag tyckte den var. En månad senare var det julafton och i en liten rosa kartong från honom låg ljuslykte-katten. Jag älskade hur perfekt den presenten var då, och nu stirrar jag på den och önskar att den ska falla i golvet och spricka upp i tusen bitar. Bara för att jag är less på att den alltid ser så lycklig ut.

Jag tar fram en anteckningsbok från gömstället i lådan och skriver med svart bläck över flera sidor:

”JAG HATAR ALLT, JAG HATAR MIG SJÄLV, JAG HATAR MITT LIV OCH MEST AV ALLT HATAR JAG NÄR DET TAR FEM MINUTER FÖR HONOM ATT SVARA I FACEBOOK-CHATTEN. FEM FUCKING MINUTER ÄR TYP FEM ÅR OM ALLT MAN EGENTLIGEN VILL ÄR ATT HAN SKA VARA HÄR HEMMA HOS MIG JUST NU SÅ ATT JAG VET ATT HAN FINNS PÅ RIKTIGT. FEM FUCKING MINUTER ÄR TYP FEM LIVSTIDER OM TANKARNA SNURRAR OCH SNURRAR OCH DET ENDA JAG SER ÄR HONOM: FEL JÄVLA KILLE.”

Uppdaterar Facebook-chatten igen, fortfarande inget nytt. Läser om det jag skrev sist, och plötsligt låter min oskyldiga fråga om vad han ska hitta på en söndag som denna som ett skämt. Herregud, varför skulle han vilja berätta för mig om vad han ska göra på sin fritid? Jag, skolans största nörd. Har aldrig ägt ett par klackskor, tycker att engelska är det roligaste ämnet av alla och knyter stora rosetter runt mina hästsvansar. Jag tror inte ens att han visste vad jag hette tills för en månad sedan, då vi blev ihopsatta på ett grupparbete. Jag har liksom alltid haft en tendens att vara osynlig. En gång i nian spelade jag volleyboll med killarna som varit mina klasskamrater i nästan tre år, och när en av dem skulle passa mig ropade han
- Ta den, Louise!
- Tack, men jag heter Linnea, svarade jag sarkastiskt och sköt tillbaka bollen på killens fula huvud. Sedan stormade jag därifrån, för i nian var allt viktigt och dramatiskt. Två år senare verkar jag inte ha mognat alls, tänker jag när jag uppdaterar chatten ännu en gång utan resultat.

Jag reser mig motvilligt ur sängen när jag ser hur det börjar duggregna utanför fönstret. Sol i all ära, men regn känns tusen gånger härligare en dag som denna. Klockan är 15:01 och jag gör en äcklad grimas mot mig själv i spegeln innan jag öppnar garderobsdörren. Dömer ut alla kläder jag äger, för alla påminner mig om min himla pojkvän: den blommiga klänningen jag hade på vår första dejt, stickade tröjan jag hade när vi kysstes första gången, gula kjolen jag hade när han tog mod till sig och frågade om jag ville bli hans. De tighta jeansen jag gick i när vi besökte Paris tillsammans, huvtröjan jag använde varje dag under den veckan han för första gången var i vår fjällstuga, solhatten jag tvingade han att ha på sig när vi var på stranden en hel dag i somras, bara för att han var så söt i den. T-shirten med Disney-tryck jag hade på mig vid vårt första stora bråk, prickiga klänningen jag slet av mig när jag kom hem efter ett katastrofalt biobesök och glitter-strumpbyxorna jag dansade i när jag skickade det allra första chatt-meddelandet till en annan kille än honom på ett och ett halvt år. Strumpbyxorna som fortfarande låg i en hög på garderobsgolvet, stela av intorkade vodkadrinkar och svett.

Jag stänger garderoben hårt och tar upp en gammal t-shirt från golvet istället. Det är bara femtonde April, men jag struntar i byxor och strumpor idag. Går ut från mitt rum och försöker höra om min familj är hemma. Ingen stökar i köket, ingen ser på TV, ingen som smattrar vid ett tangentbord. Skönt.
Min telefon som jag har i handen börjar plötsligt vibrera hetsigt och jag lyfter förvånat upp den för att läsa på skärmen. ”Älskling” ringer.
- Hej, svarar jag och sjunker ihop till en hög på golvet.
- Hej, världens finaste tjej! Hälsar han glatt, och forsätter:
- Vad har du för dig en härlig söndag som denna?
- Sover, svarar jag trött och oentusiastiskt.
- Jaha! Vill du följa med till stan idag? Frågar han, och tystnaden som följer liksom tjuter i telefonen. Efter kanske tio sekunder som känns som tio år svarar jag:
- Nej. Och han genast:
- Varför inte?
- För att jag inte vill. Syns imorgon, hej.
Och så lägger jag på, fast jag hör att han försöker säga något. Hjärtat värker i bröstet och det känns som att min mage är fyllt av ett stort hål. Varma tårar rinner ner för mina kinder och jag stirrar upp i taket. När började det egentligen kännas så jäkla konstigt och fel? Min pojkvän är världens bästa människa, och jag trodde aldrig att jag skulle önska mig något annat. Men så, någon gång i samband med att det där grupparbetet med fel kille började bli stressigt, och vi blev tvungna att stanna kvar i flera timmar efter skolans slut. Då, när han spelade musik högt i klassrummet för att den ändå bara var vi två där, och när vi satt lutade tätt mot varandra för att kunna titta på samma dataskärm, någon gång då började min kropp förstå att jag inte längre hörde ihop med min älskade pojkvän. En molande känsla som legat och lurat i magen i två veckor men som jag inte kunnat tolka förrän just precis nu, där jag ligger på golvet och ser takfläkten snurra. Min syn är grumlig av tårar, men jag lyfter vant handen och drar fingret över facebook-chatten för att uppdatera den. Inget nytt på 14 minuter, och min pinsamma fråga hänger obesvarad längst ner. Precis allt i hela världen känns hopplöst och äcklig, och särskilt jag själv. Jag hatar mig själv, jag hatar mig själv, jag hatar mig själv. Varför kan inte bara min förbannade hjärna samarbeta med min kropp och inse att jag hör ihop med killen som ständigt kallar mig för ”världens bästa” och ännu finare saker? Varför måste min kropp vara så förbaskat fokuserad på fel. Jävla. Kille?

Jag kryper ut i hallen för att jag inte orkar resa på mig. Det är bara i mitten på april när jag sträcker mig efter dörrhandtaget och ålar mig ut genom ytterdörren. Regnet har tilltagit rejält nu, och det slår så hårt i asfalten att det känns som iskalla spikar mot min halvnakna kropp. Jag ligger på mage precis utanför dörren och känner hur min kropp sakta kyls ner och blir blötare och blötare. Min gamla T-shirt blir lerig och grus borrar sig in i mina lår. Jag gråter inte längre, jag känner ingenting, ingenting alls, förutom hopplöshet. Hopplöshet som gräver mig neråt, ner i asfalten och jorden under. Hela min kropp pressas mot marken och jag tänker att jag känner tusen gånger hellre ingeting, än allt på samma gång.
Plötsligt plingar telefonen till där jag har den i handen. Ett litet klickande ljud som betyder att någon har skrivit till mig på Facebook. Jag sätter mig snabbt upp och ett pirr av spänning ilar genom min kropp. Regnet stänker ner skärmen på min telefon, men jag bryr mig inte om den blir blöt och trasig. Jag vill bara se vad fel jävla kille har svarat.

”Ingenting alls faktiskt, har du lust att hitta på något?”

Hjärtat bankar hårt nu, magen är fylld av fladder och när jag reser mig upp kan jag knappt stå på mina ben. Jag ger ifrån mig ett ljud som är en blandning av fnitter och stön, och medan jag svarar något i stil med att jo, det kan vi väl kanske göra för jag har ändå inte så jättemycket planerat, tänker jag att jag skulle ge allt i hela världen för att få slippa det här. Jag tänker att jag skulle ge allt för att få känna såhär när jag får meddelanden från min pojkvän istället.