Den här jävla känslan som äter upp mig inifrån.
Jag känner den i hjärtat och bröstet, den vill ta över hela min kropp.
Jag kämpar och kämpar, men den blir bara starkare och starkare.
Den är som ett gift som sakta men säkert kryper in i varje vrå och gör så att jag ruttnar, del för del.
Men jag tycker väl bara synd om mig själv, det är i alla fall det jag får höra.
Så man kanske ska hålla käften och låtsas vara glad?