Ögat frös till men utan att det hände något mer på en stund. Efter en tio sekunder när pojken reagerade krackelerade ytan och det som nyss varit ett öga föll ut i en myriad av fragment. Som om ett bilfönster plötsligt gått sönder och dess tusen bitar glas föll ner inne i bilen och ner på gatan utanför. Det som nyss var en ögonhåla fylld av ett seende öga var nu bara en tom liten grotta. Skottet hade kommit ur pistolen som en fullständig överraskning för pojkarna som inte sett mig hålla något i handen. Det var deras begäran om att få den väska jag höll i handen och som de säkert tog för att innehålla en dator, som fått mig att hantera situationen på ett sätt som var avsett att avskräcka. Ett öga mindre hade ingen dött av. Efter att nummer två av ynglingarna gjorde en rörelse som för att ta fram ett eget vapen spottade pistolen ut ytterligare ett skott och pojken i mitten fick sitt högra öga kristalliserat. På samma sätt som nyligen föll ögat ut i en mängd fragment. Det utspelade sig som i ultrarapid och jag rörde mig som genom ett töcken. Det var så overkligt för mig trots att jag visste precis vad jag gjorde. Det fanns ingen tvekan, det var bara att söka skydda väskan med minsta möjliga våld. Den tredje pojken hann få fram en kniv och han frös mitt i steget då jag sköt mot hans högra knä. Det såg ut som om han förvandlats till en stod, en staty där hans vilja att rycka fram och skada mig hindrats i sin linda. De två första pojkarna var fortfarande för chockade för att kunna utgöra något hot. Jag väntade på att få se vad som hände med hans knä. Någonstans i närheten hördes en hund skälla och det var kanske det som fick pojken att söka åter röra sig. Benet gick av precis vid knäet och ramlade ned på den asfalterade gången. Pojken försökte hålla balansen men föll också han. Den del av benet som återstod hade en skorpa av fruset blod och låret såg ut som om det kapats av ett illa tandat verktyg. Plötsligt kunde jag höra ett rosslande som sakta växte till ett skrik. Det växte till tre skrik och jag förstod att det var dags att lämna platsen. Jag vände pojkarna ryggen och började jogga från platsen i mina sköna gymnastikskor. Pojkarna kunde väl ha varit i sjutton eller artonårsåldern. De skulle snart vara män och de skulle kanske ruva på hämnd dessutom. Men när de väl slickat sina sår och kunnat förbereda sig eller skaffa någon att slåss för dem skulle jag själv vara långt borta och oåtkomlig för deras hämnande lust och kamp. Tänka sig bara just så.