En gång i begynnelsens vagga
gjorde materiens kejsare Demiurgen ett kejsarsnitt på Tellus,
och slet ut ett litet skrikande gossebarn.
En godsint liten son som döptes till Luna, eller bara månen om du så vill..
kärt barn har många namn

Luna blev immun mot alla former av parasiter då
han saknar en kväve och syrehaltig atmosfär.
Parasiter ska förresten inte förväxlas med inkräktare då de fyller sin funktion i kretsloppets maskineri, och kan jämföras med daggmaskar i en kompost.
Tro mig, i det långa loppet behövs alla näringskedjans komponenter.
Allt prat om Gott och ont är bara smörja som drar sin näring ur ett egoistiskt perspektiv.
Ondskan existerar inte rent universalt,
och den store regissören är långt bortom människans förstånd.
Han behöver inte signera sina skapelser

Alla våra planeters mödrar heter Sol,
och hon suger sakta men säkert in kloten i sin kärleksfulla barm
i en slags omvänd födelse

Närmast på tur står lille Merkurius
men tro nu inte att detta är någon slutgiltig ände på existensen
nej det är bara energisk förändring

Energi kan nämligen inte bara försvinna
vart skulle den ta vägen?

Till någon icke existerande plats?
Nej tiden har ingen kyrkogård,
så den tesen dräper sig själv i sin omöjlighet

Gasplaneten Jupiter är den största av alla syskonen och har själv hela 63 barn/månar
Lyfter man blicken upp mot himlavalvet en stjärnklar natt så kan man se henne från jorden faktiskt.
Ett Jupiterdygn är knappt tio timmar då hon har den snabbaste rotationshastigheten av alla syskonen och även vissa koncentrationssvårigheter.

Karakteristiskt för Jupiter är hennes röda fläck som enligt vetenskapen skulle vara ett gigantiskt stormsystem, men i själva verket är det ett ärr från hennes livliga barndom.

Nästan 3 miljoner ljusår från vintergatans familj ligger den vackra Andromedagalaxen som är den närmsta grannen.
Enligt vetenskapen ska vi visst kollidera med denna stjärnhop en vacker dag.

Men tro nu inte att detta är slutet, nej det är bara början till ett nytt större kollektiv i form av en gigantisk elliptisk galax.

Ja man kan se det som en slags astronomisk integration,
i en kamratlig kollision

Astronomin har ingen ände
den löper parallellt med sina egna drömmar
i ett evigt kärleksfullt kretslopp

Och det vi kallar döden är bara ett kommatecken
i sagan om oändligheten

Och en fjäril kan aldrig minnas puppstadiet