Jag och min syster slogs alltid om våra föräldrars
uppmärksamhet och kärlek. Det var inte bara en
tävling där vi knuffades och kivades, fnittrade och
hade oss.

Ibland kändes det hur på liv och död det var. Det
förstörde inte bara många fina minnen och stunder,
sådant som kunde ha varit om bara inte detta
alltmer raffinerade

och hjärtlösa krig kommit emellan. Idag har vi nästan
ingen kontakt och då vi ändå ses, ibland av en slump
på stan eller inbjudna till samma evenemang, fest
eller bara släktträff...

känner jag hur avunden tar sitt strupgrepp på oss båda.
Våra tafatta försök till vapenvila då vi fattar varandras
händer och en glimt av förhoppningsfull glädje tänds...
den strax är dömd att dö,

efter ett kast med huvudet, en blick i ögonvrån. Nu vet
vi dessutom att det inte bara är vi två. Vi har även sett
hur våra barn som tävlar med varandra och nog förstör
varandras utsikter att kunna

vara oss vuxna till lags. För att i hastigheten då och då
kunna äta av de smulor vi kastar åt dem, som fulla av
löften om en annan dag, en afton eller morgon, mellan
sömndruckenhet och frukost.

Mellan middag och läggdags. Mellan vardag och helg.
Mellan arbete och fritid, mellan familj och vänner.
Telefonen är lika fastväxt i handen, som öronsnäckan
i örat och efter en blick,

ett frågande ögonkast och en menande blick om att
'inte just nu bara, men sen...' Ett sedan som kanske
aldrig kommer. Igår kom jag åter ihåg känslan av
före och efter.

Först blossar känslan av att, behovet att få utlopp som
förblindar så. Och så känslan efteråt då man tycker sig
se kniven sitta darrande mellan sitt enda syskons eller
barns skulderblad,

blicken som ser så sårad och rädd ut. Hur man tycker
sig se blodet sippra ur öppna sår och hur glädjen över
att kunna hälla salt i öppna sår ter sig som just så stark.
Före och efter.

Det är vad som gäller. Hur rå och ursprunglig är inte
kraften? Och hur hårt spelar inte behovet av hämnd
inom en som en platta med trasigt spår så spelaren
spelar upp

samma stycke om och om igen. Hur tillfälligt slår inte
hjärtat sitt eko av skuld medan tårarna som fyller då
tårkanalerna och rullar utför kinden. Hur fort torkar
de inte medan

tiden rullar på till scenen för nästa strid eller fullskaliga
krig? (Sådant där som ett barn kan ha som mardröm
om natten, om dagens upplevelser utomhus eller som
teve 'levererar'.)