Av alla tillfällen att äventyra ska jag lyckas yra bort chansen och ångra mig på kvällen. Sitter på kanten av sängen sökandes efter poängen.
Jag är en känslodyslektiker, sätter etiketter på allt jag söker efter men som en blind elektriker stöter jag bort chans efter chans för romans med elegans. Så naturligt begåvad att kontinuerligt gå i samma spår år efter år tills allt jag får är ett metaforiskt blad mot huden som river upp samma gammla läkta sår.
Cirkeln är sluten, jag har gjort ett varv i loopen. Karma har hunnit begrava och gräva ur gropen.
Det känns som att jag har vandrat framåt på rätt väg mot rätt mål men när jag tittar ner ser jag mina egna fotspår. Cirkeln är sluten.
Ett nytt kapitel och jag hoppar ett steg framåt. Där ser jag mitt altar ego.
Vill inte framåt. Vill inte måla, jag kastar nya penslar. Vill inte förändra, du sa jag försämras, förändras för framtida möjligheter jag från mig stöter. Goda val jag missköter. Jag kan fortsätta vandra mina fötter är friska. Min vilja är fri. Fri från frustration, fri från frakturer, fri från framtida förutsättningar att förändras. Jag jagar jakten inte målet, jag älskar akten inte målet. Jag är rädd för att fylla hålet och vandra vidare. Jag dumpar planen och stänger boken. Jag vänder mig om.
Hoppar ett steg framåt – Cirkeln är sluten.