Stora vidder,
med röda bärbuskar,
breder ut sig så långt
ögat når.
Den fosforgröna skyn
har skinit många timmar,
när en glasklar droppe
faller mot hennes
kind från ovan.
Vinden doftar blå skymning,
Hon vänder om och
går åt det andra
hållet.
Snart, hör hon ett larm,
som av stora soppslevar,
som slår i kastruller och
skrapande läten som
av jättelika filar.
Det är nära till
metropolen.
Hon traskar över
hagarna och silvergräset
stryker mot hennes
nakna vader.
Däruppe flaxar de
stora vita fåglarna
och de visslar ödesmättat.

Hon minns
en annan värld,
där himlen var ljusblå.
Horisonten låg nära
med konturer som en boll.
Och tiderna var korta,
i ett hastigt tempo.
Människorna levde
inte länge och alla
såg på Hylands Hörna
på TV, var sjunde kväll.
Man åt köttet av djur
och föll i koma på
nätterna, drömde ett
och gjorde ett annat.
Hade en religiös kalender
och grälade och slogs
över gränserna.
Så exotiskt, så barbariskt, --
så fjärran från här!