En man. Ett rum. Ett starkt belyst sådant. Mannen ställer sig upp och börjar flämta då bristen på syre genomsyrar hans kropp i form av en brännande, outhärdlig smärta. Rummet är tydligt avgränsat och det tycks inte finnas någon väg ut. Han tittar sig omkring och hittar ett klotformat objekt som svävar fritt i den fria luften. Föremålet är tydligt centrerat i rummet och lyser i regnbågens alla färger, precis som en vanlig regnbåge under våren efter att det har öst ner eleganta vattendroppar mot asfaltens hårda, plana yta. Dess ansenliga mängd ljus lyser upp rummet och tydliggör kontrasten mellan det svävande föremålet och de vita väggarna. Av ren reflex böjer sig mannen ner och intar en försvarsposition, men inser inom kort att den upplevda faran verkar vara enbart en skenbarhet. Mekaniskt sträcker han sig upp för att stödja sig mot väggen, och tankarna inom honom flödar som ett vattenfall, varför mannen svettas kopiöst. Väggen är hård och obehagligt kall, men kyler ändå ner värmen i hans kropp som genereras av den ovanligt snabba blodcirkulationen, något som bara bekräftas av de lite för synliga blodådrorna. Mannen lutar sig mot väggen, sluter ögonen och försöker samla sina tankar samt slänger en blick på sina händer som darrar okontrollerat för att sedan se hur hans vita skjorta har absorberat stora mängder svett. Ingenting verkar gå i fas med det mentala tillståndet samtidigt som klotet lyser provocerande och skapar vackra silhuetter i rummet. Mannen kastar en sammetsblick på föremålet som vid en första anblick ser farligt ut, men verkar mer och mer harmlöst allt eftersom tiden går. Han bestämmer sig för att gå fram till objektet som finns bara några meter från honom. Första steget tas motvilligt. Det andra får kroppen att börja förlora balansen. Tredje steget är lika betungande som ett skrivbord som ska ommöbleras. För varje steg som tas, upplever han en starkare mängd energi som utstrålas från föremålet, vilket ger honom ett glädjerus mitt i den annorlunda omständigheten. Efter ett bra tag befinner sig mannen bara en armlängd från klotet och har nu lagt hela sitt fokus på det. Föremålet tycks ge honom ett inre lugn samt glädje, något som han inte upplevt ofta då hans liv har präglats av besvikelser såväl som sorg. Han trodde att livet hade gett upp om honom och att ensamheten var ett faktum, och han låter en tår falla fritt mot golvet för att lätta på sina känslor. Tåren sprider sig symmetriskt över ytan, reflekterar ljuset från klotet och förankrar ögonen på ett förunderligt vis. Mannen börjar le. Han kan inte komma ihåg sista gången han log och berusad av glädjen inombords sträcker han förhastat fram sin högra arm för att ta på klotet. Precis när handen vidrör det börjar rummet skaka kraftigt. Väggarna rör sig mot varandra och föremålet tycks växa i samma takt. Ljuset som först gav ett behag slår nu till mot kroppen likt eldpiskor från helvetets djupaste avgrund och den glädje han tidigare upplevt har nu ersatts med en extrem rädsla samt hopplöshet. Mannen faller ner mot det instabila golvet som bränner mot huden och har förlorat all uppfattning om tid och rum. Väggarna kolliderar med varandra och rummet krymper dramatiskt. Klotet börjar slockna och gör en antydan av att allting har nått sitt slut. Det är över. Allt han har kämpat för, alla hans förhoppningar och all längtan har blivit lika obetydliga som hans blotta existens i en värld av oändlighet. Rummet håller på att implodera och precis när han tror sig ha tagit det sista andetaget så vaknar mannen och ställer sig upp. Sängen har blivit fuktig av all svett och täcket har skrynklats ihop. Han tar sig för huvudet, försöker återfå sitt förstånd och sätter sig vid sängkanten. Han låter fötterna vila mot det kalla golvet. Luften är kvav, smärtsamt kvavt. Mannen ställer sig upp och sträcker på sig, för att sedan se sig förskräckt omkring. Han befinner sig i ett rum. Ett starkt belyst sådant, och mitt i rummet kan han se ett klotformat objekt som svävar fritt i den fria luften. Föremålet tycks lysa i regnbågens alla färger…