Ja, hur summerar man en resa som man oundvikligen inte kommer att glömma. Jag kan med säkerhet säga att den 31 maj kommer att vara en särskild dag för mig och min relation till Turkiet. Istanbul känns ej längre främmande, det är en hemstad. Den stora förhoppningen är då att det kommer något positivt ur det hela, men det verkar som att mycket gott har redan tillkommit, människor har funnit varandra och den styrka sann solidaritet för med sig. Skulle det kunna vara en dormant djurisk instinkt att förena oss mot ett gemensamt hot som är nyckeln här? Är det empatin för andra människors lidande som träffar den exakta punkt som gör att man inte kan sitta still? Kanske är det även känslan av att man sysslar med en verklig förändring i sitt land och därigenom sitt liv?
Det är nog av den typen som jag själv hade då jag blev förbannad över vår stats oärliga agerande och demonstrerade mot den så kallade FRA-lagen, lagen om signalspaning. Jag förstår impulsen, i alla fall lite, den ger energi och mod som aldrig förr. Jag är egentligen en väldigt skygg karaktär som har sedan länge byggt på min mask som säger; "Jag kan, jag är inte rädd!" Efter många år blir man delvis sin mask, men så kommer stunder som denna. De överraskar en, hamnar helt utanför något man kunnat förbereda sig för och omformar en, visar på maskens brister. Stjälper eller gör en mer fast. Jag skulle vilja påstå att dessa händelser har radikaliserat mig, jag menar inte på det "springa med en bomb runt fotknölarna"-sättet, det har radikalt förändrat mina värderingar. Allt småskit som jag vanligtvis klagat på, ofta för mig själv, har slutat existera som något jag lägger energi på. Jag kan inte uttrycka nog hur befriande det är, förhoppningsvis håller denna känsla i sig. För nu är mina fötter fast förankrade i jorden, inväntandes nästa våg.
Dock en konstant utsatthet som många i Turkiet känner nu, har sitt pris. Adrenalinet gör att ens sinnen blir knivskarpa, öron skiljer snabbt mellan fyrverkeri och tårgasgranat, blicken håller alltid koll på en möjlig reträttväg, munnen blir torr men man bryr sig inte för att inte tala om mat. Jag såg hur mina vänner långsamt blev utmattade till gränsen då de inte kunde sova. Varje tyst stund reflekterade sjöar av oro i deras blickar då de tittade ut genom fönstren. Jag kan bara föreställa mig den, jag oroade mig mest för deras hälsa medan de hade så många andra i sina tankar. Ja de hade nog hela landet i sitt sinne.
På många sätt blir jag avundssjuk på de som deltar i demonstrationerna än, den har den där lockelsen av möjlig faktiskt förändring, av band som skapas för livet med människor som man annars aldrig hade träffat. Vi skulle verkligen behöva något liknande i vårt avlånga land, men orättvisorna här är ofta endast smågnagande. Förutom en del eldsjälar som förstått innebörden av vad ett aktivt deltagande i processer som syftar till att förändra samhället kan ge, så tål resten mer och mer oförrätter. Kolla bara på en enkel sak som nedskräpning, bara på timmar var de värst ansatta områderna runt Taksim så rena att jag hade stundvis svårt att spana en fimp i ett land där många röker. Deras sång löd "Det här är vår stad så vi städar den!" Hur ser Umeå ut på en vanlig dag för att inte ens tala om efter en helg, eller brännbollsyran?
Vi identiferar oss inte med vår omgivning då vi inte behöver kämpa för att få behålla den. Så tänk efter nästa gång du råkar få för dig att slänga flaskan på marken på väg hem från en efterfest eller då det faller dig in att lägga dina sulor på ett säte framför dig i en buss du åker. Någon annan kommer finnas där efter dig. Det har sagts förr, men tål att sägas igen. Du är den plats och land du bor i.