Små skira penslar målar enslig yta. Näverkrater spår ett sargat hudveck. Fläkta öppna revor där vinden vaskar sina sår. Ett ensligt möte vid barkens kärva för pollen att bestå. Den mjuka stommens strida hopp vaggar kronans slitna toppar. Grenar viner på sitt eget språk, tattuerar ögats hinna, med skira blad brygga savens bläck. Där i stammens gröpta ringar ser jag livet sakta tryta.