Det här var inte plan A, den tanken blev för övermäktig.
Det här är plan B, och den får duga.
Även fast intentionen var rungande jubel med ackompanjerande fyrverkerier.

Men detta är som sagt plan B.
Men du kan väl ändå låtsas som jag hade modet att ta ordet och uttala detta mellan fyra ögon?
Se mig nervöst rodnande med flackande blick.
Hör mitt hjärtas tysta viskande djupt inifrån.

Varje gång du rör mig sugs mitt hjärta inåt, till den trygga plats jag byggt.
Till den trygga kalla plats jag skapat i min ensamhet.
Ensamhet som skapats ur min längtan mot tvåsamhet.
Det är därför jag ryggar. Det är därför jag ”inte förstår”.

Skenet bedrar.
Jag strålar alltid med djärva färger, men när kärlek slår in blir motreaktionen grått och gråt.
Frustration över all förlorad trygghet och all förvärvad ovisshet.
Livrädd att någon ska se, att någon ska fatta.

Fatta att allt jag vill är att fatta dig.
Hålla dig nära, åh så nära.
Dra en hand längs din rygg.
Ha dina händer runt min midja.
Byta ovisshet mot trygghet igen. Men jag ryggar tillbaks. Håller igen.
För jag vill inte bli ensam igen.

Bara tanken,
den enkla tanken på att du och jag skulle bli vi gör mig rädd och förlorad.
Samtidigt otroligt glad och betryggande hemma.
Rädslan för ett ja överstiger rädslan för ett nej.

En förväntad tvåsamhet skapar tvåsidigt tänkande.
Mitt självförsvar slår emot min självkänsla.
Du gillar inte mig.
Men du sa ju ändå…
Det kan vem som helst säga.
Men är det inte värt en chans? Kanske blir det bättr…
Vill du förstöra vad du har?
Nej, men det kan bli så mycket bättre om jag fick göra allt det där, som man gör när man är kär…

Åskan dundrar i mitt huvud.
De nordiska gudarna visste visst aldrig hur man löste konflikter sansat.

Sansat var ordet.
Precis så blir jag när det blir allvar.
Jag avvaktar. Lyssnar på dina ord.
Sågar dig vid anklarna när allt jag vill göra är att kyssa dina läppar.
Men att såga är lättare än att kyssas.
För det vet jag hur man gör.

Jag har aldrig visat vad du betyder för mig, men det är betydligt mer än vad du kan gissa dig till.
Vi kommer nästan aldrig överens, men oenighet ger näring åt fjärilarna i magen.
Du ger mig anledning att le även när mörka moln dominerar min himmel.
Du ger mig kängor när de är förtjänade och lyckospark när självförtroendet är lågt.
Vi är lika och olika på samma ringlande gång.

Jag är ledsen för mitt velande, virrande och vad jag har fått dig att tro.
Det var min intention att visa vad jag känner i plan A. Den tanken visade sig övermäktig.
Så detta är plan B. Du får läsa istället.
Det var lättare och genomförbart.
Detta vet jag hur man gör.
Resten jobbar jag på.

Vill du jobba på det tillsammans?