Han böjde sig ner
och skrev med fingret. 

(Stenarna föll,
en efter en.
De äldsta först.) 

Han böjde sig ner igen
och skrev med fingret. 

Ett ord så stort
att det inte fick rum i härbärget
utan föddes under öppen himmel. 

Ett ord så litet
att det inte kunde fångas.

Ett ord så levande
att döden inte kunde behålla det.

Jag ser att mina fingertoppars virvlar
är formade av vind.
Jag ska vaggande gunga denna tanke
tills den somnar
                            som ett barn. 

Och kornet skall gå i ax.