Du var 17 år.

Föräldralös och hade redan
flera gånger gått ut i fjordens kalla vatten.
Där isbergen flöt förbi.

En uppväxt
in i våld och alkohol.

Och
fosterhem,
ett flertal genom åren.


När lönen kom tog de vuxna fritt.
Alkoholen flödade
tills pengarna tog slut.
Det kunde hända att vapnen kom fram.

Ett skott genom väggen. Kaliber .22W. Magnum.
Helmantlade kulor.
Men det kunde också vara en hagelbössa, kaliber 12.

Missbruk lärde du dig bruka.
Och inte blev det mycket skolgång.
Av danskan endast några uttryck.

Sent en höstkväll fördes du så in till ortens sjukhus.
Inte första gången
någon fiskat upp dig ur hamnbassängen
precis i tid innan vattnet frusit ner din kropp på djupet.

Huttrande under flera täcken
låg du på en bår i sjukhusets korridor.
Tillsyn.
Värme.
Mat.




Så plötsligt
förändras allt.
Dina ögon svartnar.

Den galna kornblixten exploderar
sekundsnabbt i ditt inre.

Besattheten och våldet
letar efter skarpa instrument.




Polisen fann dig i en snödriva.
På väg ner till havet igen.

Alkoholen hade förvandlat dig
Till en galning flera gånger tidigare.
Ärren på din kropp talade sitt eget språk.

I ditt eget land är du en tredje klassens individ,
därför att du talar obegriplig dialekt.
Och inte heller kan du något annat språk.

Alkoholen som den vite valfångaren och missionären
förde till ditt land en gång i tiden
ger dig glömskan.

Glömskan över att vara värdelös.
Glömskan över att ditt språk är oförståeligt.

Och för en stund att slippa
känslan av att vara utanför och obildbar.

De svarta inuitögonen med den vita elden i ditt inre
sänder kornblixtar utan kommunikation.

Du våldför dig
på dig själv
eller någon närstående.


Det går blixtsnabbt.



Och efteråt minns du ingenting.