Den första gången som vi träffades på tu man hand promenerade vi vid vattnet i Stockholms hjärta.
Den privata sfären blev omedelbar. Världen blev våra samtal och en skrikande mås kunde ha drunknat utan att jag alls skulle tagit notis.

Vi talade om relationer. Min som varat i nästan ett decennium och kvinnor som du levt. Det är ett halvt decennium sedan vi gick där nu. Vad är väl egentligen tid? Har den förändrat oss? Vi varandra?

Jag bad dig beskriva dem. Hjärtat nyfiket och öppet.
Minns någonting om långt hår, ja någonting gör tiden med bilderna vi sparar. Tror du sa mörkt om nu detaljer spelar någon roll.
Det var dock inte där du blev vacker.

Jag bad dig beskriva om de hade någon gemensam nämnare, de där kvinnorna.
Det var fint att se hur du riktigt tänkte till innan du beslutsamt slungade ur dig det lilla ordet: " Självständiga".

Det dröjde kvar och skvalpar i mig än. För hur är egentligen en självständig kvinna?
Hur får man ett sådant strålande epitet?
Kraftfullt.

Minns att du hade dimhöljda ögon men att det stundtals var som att dimman lättade under våra samtal. Det kändes som att sväva i rymden och sedan sätta ner en fot på landbacken, fast mark. Lite som att jag gjorde skillnad för korta ögonblick. Det var inte förgäves, alla de där oförlösta och aldrig lyssnade tankarna inom mig.

Självständig, undrar om hon är det, hon som delar ditt liv?
Jag minns att du kallade mig att vara envis. När du uttalade det ordet så var du nog inte helt positiv men kanske kan du tänka att den där envisheten vinner i längden.

Kanske utgör envisheten en form av självständighet i mig. Den är bara min.

Tack för promenaden vid vattnet i Stockholms hjärta.