Männen, till namn givna, befinner sig, noga placerade, runtom den smorde. Deras händer, varsamt lagda på hans rygg, deras händer, vilka två av dessa bär varsitt verktyg som demonstrativt hålles tätt inpå hans rygg. Hur deras händer, som genom sin beröring, sänder läkning och bot genom hans kropp. Snart ska han resa sig ur förgrunden, fatta tag om deras botegivande händer och uttrycka sin sista mening, för att därefter försiktigt tunnas ut och sedan i maklig takt börja sväva runt i rummet och sedan helt lämna det för att där ute sugas in i det stora vida öppna och till sist upphöra att existera, att där sönderdelas till korn och stjärnstoft och ljus, för att därefter aldrig, i samma form, återkomma.