Så det ligger alltså en sanning i att när fan blir gammal så blir han religiös. Att ta det som en sanning till att det finns en gud är då bra lustigt. Det är ganska vanligt att folk hoppar av från ett sätt att se på tillvaron till ett annat.

Tänk på alla dessa tjallare som förut tillhört den innersta kretsen till kriminella organisationer, religiösa sekter, statliga organ och så vidare i all oändlighet.

Vad bevisar det? Att man plötsligt en dag inser att livet 'är värt att leva'? Eller att 'Detta måste folk få insikt i'. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför det är så förtvivlat viktigt att försöka övertyga människor om att det finns en gud eller att om det finns en gud är det just deras religion man skall 'gilla läget i'.

Att det finns ateister som vill klargöra eller propagera eller vad de nu vill, för att gud inte existerar. Det är väl precis lika naturligt som att det finns folk som vill övertyga andra om att gud existerar. För mig är det tydligt att om man alls skall bli religiös, det borde kunna ske på frivillig väg. För vad är annars all den kärlek som man påstår följer i religionens spår, alls värd?

Jag kallar mig inte för ateist eller troende. Jag kallar mig inget särskilt och om folk frågar mig om jag är troende så svarar jag förstås ja. Jag tror exempelvis på existensen av godhet inom människor, även om de ofta nog gör det mesta för att bevisa motsatsen.

Jag tror också på vänligt bemötande och att man bör värna sin egen sfär och få möjligheten att tolka själv, själv ta in möjligt vetande, lyssna på människor men inte därför genast behöva inlemma deras åsikter per automatik i sitt eget jag.

Och hör sen!