Spanar, svävar, vrider huvud, pejlar
så tomt. Ingen där, borta är flödet,
borta bruten. Trädgården stängd
av den sammanbitna munnen. Ljudet
dovt dött. Vindens sus hörs genom springan
som en varvande motorcykel.
Någonstans sitter en annan och väntar. Pågår
gör allt och kommer att fortgå. 

Vi behöver mat, ljus. Något mer? Vara
är mer än att göra. Stolar ställs på rad.
Dignitärer sitter ner utan att se
varandra i ögonen. Tungt andas de
som en lunga punkterad. Bakom
inhägnaden en blå buss som för passagerare
djupare. Stråhattar brinner. Det sågar
över himlen. Ett ansikte vitt som ägg
spärrar vägen, viker av, viker undan. 

Röster korsar spegelblanka sjön
och sväljs av skogsbrynet och är borta. Jag sitter här
med solen i knät och klappar värmen. Plötsligt
är jag där igen. Att veta sätter sig i halsen. 

Jag var redan där innan jag visste
att det hette Vintergatan. Så nu sitter jag och lyssnar
till barn som lyssnar till myror som letar efter socker
och vill försvara sitt hem. Den som gör det
skall vakna till en djup sorg som aldrig somnat. 

Jasminen snöar och flingorna lägger sig sött
på marken. Doften träffar mig inuti.