Jag ville alltid bli konstnär när jag var liten. Däremot kunde jag inte rita. Jag försökte ihärdigt ändå, för det sägs ju att övning ger färdighet. Men det gav mig ingen riktig färdighet, det var helt enkelt något i mig som saknades.

Med tiden upptäckte jag i skolan att jag hade - i alla fall lite - talang för att skriva. Jag försökte utveckla det så gott det gick, för jag fann en viss poetiskt konstnärlighet i det. Inte för att jag skrev poesi, men själva tanken var så poetisk.

Tanken var att jag med ord kunde måla bilder i människors huvuden. Med hjälp av ord kunde jag ge människor en helt och hållet unik bild, som aldrig gick att visa för någon annan. Alla tolkar ord annorlunda. Hundra människor kan läsa samma text, och varenda en kommer ha sin egen bild i huvudet under läsandets gång. Den bilden går ju bara att beskriva med ord för varandra, och där sker samma sak som när de läste. En bild skapas med hjälp av deras egen fantasi, och med viss vägledning av orden de ser eller hör. Men bilden blir aldrig sedd av någon annan.