Redan från början fick vi lära oss er. Vi fick lära oss att sitta stilla, att lyssna och komma ihåg allt ni sa. Vi fick lära oss att inte prata utan lov, och att det ni sa var sanning.

Åren gick och plötsligt ändrade ni er ton. Nu fick vi lära oss att ställa frågor, att reflektera och ifrågasätta. Nu fick vi lära oss att vi hade alla möjligheter att bli vad ville, göra vad ville, att förändra världen om vi så önskade - till det bättre. Jag fick intrycket av att ni hoppades på något.

Idag har vi ifrågasatt, vi har tänkt till och tyckt till med de medel vi har. Vi har sagt ifrån att världen ni vill att vi tar vår plats i inte är så bra som den kunde vara. För det visade sig att vi inte riktigt kunde bli vad ville bli, göra det vi ville göra. Långsamt, men i allt större spridning, försöker vi vrida oss ur ert grepp när ni leder oss in i en värld vi inte vill vara i.

Vi gjorde det ni ville att vi skulle göra, men nu har ni ändrat er en gång till. Nu möts vi med förakt, skuldbeläggning och fördom. Ni suckar uppgivet och rasslar upprört med tidningen när ni läser om oss, och det ni läser är inte våra ord. Det är era ord. Det ni läser om är ert eget förakt, er egen skuldbeläggning och era egna fördomar om oss.

Jag tror ni har lagt ett stort ansvar på oss, och jag tror att ni har blivit upprörda över att vi inte har tagit det ansvaret i era ögon. Jag tror man kan tala om en slags arvsynd som ni trodde att ni skulle bli fria från om ni lade den på oss.

Där synden borde ligga på syndarens axlar, så tvingas vi de oskyldiga bära bördan istället. Det är inte rättvist. Det förbittrar oss. Det tär på oss. Men det handlar om er egen tidsbrist.