Betongen sluter våra liv,
öppnar våra döda sinnen.
Gatstenarnas ständiga strid
- en brokig djungel utan minnen.
Full av leda djur
Födda att älska - att veta hur.
Vinden filar fasadens knutar,
Solen bleker fogens dryga plog
En labyrint av samvaro
Andas tidens tand,
Som lever i stadens symbios
Att älska och hata,
att lära,
att bejaka -
samhällets föränderliga ton.
En fot utan sko,
en hov utan pardon -
andas bitter asfalt,
genom ett ergat känselspröt.
Att ta på allt -
en grå reflektion,
av granitens inkarnation
Små mänskliga silhuetter,
speglar sina färglösa paletter.
Vandrar under dagens timmar,
vilar i mörkrets gömda vrå.
Grus av kisel, varvat med granit och kolmård,
väcker betonggräsets patinerade trymå
en styrka för få att förstå!