Var dag, Var natt, Var timme och Var minut har länge vart en kamp. En kamp mellan önskan om kärlek, önskan om frihet, önskan om död och önskan om att verkligen leva ut. Nu är det dags att ta en paus, en time out. Olösta saker kommer nu placeras längst bak i minnesbalken och glömmas bort, tills vidare.
Den mannen, som länge funnits i mitt liv som bekant. Han var full, han haltade fram till mig. Såg på mig och sa
\"Du är en fin tjej, ta det lungt. Du mår inte bra, jag ser sånt. Du måste sluta stressa, lugna dig. Ta vara på dig.\"

De där orden de slet tag i mig. Jag känner mig helt vilsen, vet inte vart jag är. Men en sak vet jag, rakbladen ska bort. Det är slut med det nu. Jag ska sluta skjuta på saker, jag ska ta tag i skolarbetet, ta vara på mina vänner och på de sista månaderna tillsammans med min hemlige kärlek.

Jag får inte fortsätta såhär, det kommer bli min död. Även om jag vägrar förstå det så vet jag nog innerst inne, att det finns folk som älskar mig och som skulle få sorg vid min död. Jag vill inte orsaka någon annan lidande och därför ska jag leva, vänlig, tyst, omtänksam och hjälpsam. Sån ska jag bli, sån som jag en gång var.

Jag tänker tillbaka på vad en lärare sa till mig en gång; \"Du tar alltid hand om då det kommer nya elever till klassen. Det har du alltid gjort, redan från första rasten bryr du dig om och välkommnar, du har inga fiender och alla lita på dig.\" Det kanske ligger något i det där.

Min nyaste bekantskap berättade att för tre år sedan då vi först träffades i en ny skola och skulle börja en ny klass minns hon hur hon satt sig bredvid mig för att jag såg snäll ut, och att det inte var något hon fått ångra. Hon bytte sedan klass och vår vänskap blomstrade upp på riktigt ett år senare då vi åter var i samma klass.

Att se snäll ut, ofriviligt gör jag associationer till att jag är ful och äcklig och därför måste va snäll mot andra, jag tror att det är så oxå, men det gör inget. Jag bryr mig om andra och tar skit för andras skull, och jag skulle aldrig svika och en ytlig vänskap är egentligen inget att ha så egentligen är det nog bra att se \"snäll ut\".

Jag ska nu ta hand om de vänner som har det svårt liksom jag, hjälpa dem. Finnas där, sträcka ut en hand då de är redo att ta sig upp. Jag ska sluta blockera människor från msn bara för att jag inte orkar, det kan vara någons liv som står på spel. Mina ord spelar faktiskt roll!

Ingen ska få veta om hur jag skärt mig, ingen ska få se mina avskedsbrev, ingen ska få veta hur väl jag planerat min död. Ingen ska få veta hur svag jag är. Ännu. Jag måste ta mig upp först, jag klarar inte att ta emot hjälp.

Jag vet att snart kommer ett bakslag. Men om jag rest mig upp kan jag inte mer än falla tillbaka till det liggande läge jag befann mig i innan, medans om jag ligger kvar kan det bli knuffen över kanten. Jag måste ta mig upp.

Jag gör som jag läste av dig, skicka rakbladen i ett kuvert med ett tack för att de hjälper mig bli av med dem. Utan adressat.

Äntligen!