Rumsarrest
i Samhället.
Tar ett sipp, så lätt
på en cigarett.

Sitter i en strut
och kan ej gå ut.
Det är natt och jag
vill det ska bli dag!

Är hänvisad
och utelämnad
till å leva här
i stian, skär!

Det är visst ej
nån, som vill mig
ha omkring sig, --
---------så säg!

De trivs som fán
i sin Gemenskap!
Men jag är udda,
får hemma sudda

i min Ensamhet.
Och, ingen vet
hur svårt det är;-
ett litet flygfä

är mitt enda sällskap,
som mig lugnar -
med små roliga
luftmanövrar!

Vart tog han vägen, nu?
Han är så liten, ju!
Sötare än den
vidriga fjärilen!

Undrar vad det är -
jag hindras från å se.
Det är saker som
jag ej får veta om!

Kanske nån är på
min sida, ändå.
Men, jag får inget veta!
Vad kan personen heta?

Vem ÄR, då, hen -
- eller -kanske- dem?
Jag lyssnar till ljuden.
Är jag - förbjuden?!

Det är nåt skumt, -
- ja, riktigt dumt, -
att jag måste va´
så ensam varje dag!

Man kan tro att det
är, helt, mitt eget fel.
Men- det är INTE så!
Och, - det nös jag på!

Det nog bäst för mig är
att det finns några där,
som om min Välgång sig bryr -
i Livets Äventyr,--

...som över Staden gryr!