Elisabeth Sandlund på kristna tidningen Dagen skrev nyligen i en krönika om Pridefestivalen att "det paradoxala är att den växer år från år samtidigt som den grupp människor vars syften den avser att gynna i vårt land blir allt mindre underprivilegierad och diskriminerad."

Sandlund har naturligtvis goda (!) skäl att inte gilla utvecklingen.

"Också företrädare för hbtq-rörelsen börjar ifrågasätta om det inte är dags att konstatera att kampen för rättigheterna är vunnen och att det finns en risk i att segra till döds."

Nja, man får skilja på de juridiska "rättigheterna" och folks attityder, fördomar och människosyn i allmänhet. Vad gäller det sistnämnda är det långt kvar till någon vunnen seger.

Sandlund menar att positionen i det svenska samhället är "säkrad" för hbtq-personer.

"För hbtq-personer i andra delar av världen är situationen annorlunda. Här finns all anledning till att ta tydlig ställning, även för den som anser att utlevd homosexualitet står i strid med Bibelns ord och Guds vilja."

Här kan man snacka paradox. Hur kan den som anser att utlevd homosexualitet står i strid med Bibelns ord - och som finner någon som helst relevans i det - samtidigt ta "tydlig ställning"? För/mot vadå?

Mycket av det förtryck som hbtq-personer utsätts för, både fysiskt och mentalt, bottnar i religiösa vanföreställningar.

Sandlund borde kanske börja med att röja i de egna leden?


http://hakans-blogg.blogspot.se/